Temat nostalgi och tidens gång är världens bästa ämne för ett klickdrivet debattformat. Det är relaterbart, några har starka känslor och alla bjuds in att ha en åsikt. Skatter från en nyss svunnen barndom höljs i ett nostalgiskt skimmer, i drömmen om hur det borde varit. Och ibland när övergrepp, exploatering och våld framträder extra tydligt känns det tryggt att logga ut och återvända till skildringar av barndomens storslagna äventyr. Ett genuint mänskligt behov av tröst. Däremot är det inte lika terapeutiskt som politisk gren.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Tillbakablickandet kanske kan ge en påminnelse om varför man ska orka vidare, genom att återuppväcka minnet av någonting universellt värdefullt och enkelt. Men när nostalgin tjänar politiska syften riskerar den att blockera utvecklingen och därmed möjligheten att skapa någonting.
Ett slående exempel är moderaternas förslag om ett nationellt tiggeriförbud. Göteborgs gruppledare Jonas Ransgård har tidigare uttalat sig positivt ” har det ibland varit svårt för människor att uppehålla sig utan att bli störda på ett sätt eller i en omfattning som inte är acceptabel.” (GT 10/18 2015), men ställer sig också tveksam till ett nationellt förbud. Socialdemokraternas Ann-Sofie Hermansson är direkt negativ: ”det är oanständigt” säger hon till ETC Göteborg (13/9 2017).
I nuläget är det upp till varje kommun att besluta om lokala tiggeriförbud. Problemet är att Länsstyrelsen på ort efter ort upphävt besluten – senast i Vellinge kommun eftersom kommunen inte lyckats påvisa att tiggeri medför ordningsstörningar. Detta gör lagstiftningen överflödig och ger en onödig inskränkning i människors frihet, menar Länsstyrelsen.
Det kan verka både fånigt och populistiskt att arbeta för ett nationellt tiggeriförbud, särskilt mot bakgrund av att pengarna faktiskt gör skillnad, de ger bättre bostäder och möjliggör barns skolgång. Så varför driva det här? Innebär förslaget att moderater är dumma i huvudet och inte förstår offentlig förvaltning? Innebär det att den Twitterkändis som kandiderar för moderaterna och tigger pengar via Swish är korkad och därtill en skamlös hycklare?
Svaret är nej. Just nu samlar MUF in pengar till partiet genom att be om pengar på Twitter. Även om Moderaternas Swishtiggeri framstår som både illa tajmat och komiskt är sanningen att de inte alls vill förbjuda tiggeri, ens på nationell nivå. Givet att förslaget skulle gå igenom nästa mandatperiod kommer det fortfarande vara fullt tillåtet för välbeställda individer att skramla ihop pengar till rättegångskostnaderna för sina förlorade civilrättsmål, till sina nya böcker som de inte får ut via Timbro, till sina haveristiska bloggar eller till och med till MUF:s kassa. Det kommer vara helt okej att be om cigaretter på krogen eller om kompisars skrynkliga tjugor till en kopp kaffe eller en öl. Enda skillnaden är att det blir olagligt att sitta utanför butiken med en pappmugg och samla mynt till sina barns uppehälle och skolgång.
Förslaget riktar sig nämligen enbart mot en väldigt specifik typ av EU-medborgare: romer. Syftet är att ta bort möjligheten att be om pengar för de människor som saknar möjlighet att försörja sig på annat sätt. Det är ett förslag som gör skillnad på vem som tigger. Det gör inga som helst anspråk på att utplåna vare sig företeelsen i sig eller orsakerna till det. Bortom det tragiska försöket att vinna tillbaka SD-väljare ryms även en otäck syn på hur samhället ska hantera ökande klyftor. Om resten av politiken syftar till att pressa allt fler människor genom skyddsnäten och in i fattigdom är utspel om militära enheter i utsatta områden och förtäckta försök att återinföra lösdriverilagstiftningen häpnadsväckande slött.
Vår tids trauman eldas på av krav om hårdare tag mot alla. Angrip fattiga snarare än fattigdom, försvaga arbetsrätten och höj utsvettningen av anställda snarare än att ge människor bättre förutsättningar för att hålla ett helt arbetsliv, höj hyrorna istället för att subventionera rimliga hyresrätter, utvisa barn och unga snarare än att ta grundläggande mänskliga rättigheter på allvar, privatisera och outsourca allt som rör sig istället för att säkra kvalitet och säkerhet. Politiken kommer med full vetskap om att många väljare ogillar den tredje vägens politik, men den väljer att vända blicken bakåt, mot den punkt som föregick de landvinningar moderniteten faktiskt förde med sig.
Starka gränser, lösdriverilagar och militärer mot fattiga kanske hjälper någon att klamra sig fast i opinionen. Men man måste inte göra så. Det finns kraftiga signaler från neoliberala institutioner som IMF om att en kursändring är nödvändig (oavsett politisk färg). Och det finns närliggande exempel i Storbritannien på hur brottet mot den tredje vägen skulle kunna gestalta sig, bara man låter människor känna lite hopp inför framtiden.
