På skyltar brukar det ofta sitta spikar som pekar snett uppåt åt olika håll. De sitter där för att hindra fåglar från att landa, sätta sig och skita ned. Jag tänker på fåglarna när jag går in genom dörrarna på Centralstationens entré från Klarabergsgatan. 

Det brukade sitta folk vid entrédörrarna. Ganska självklart egentligen. Det finns ytor där som är i sitthöjd. Som gjorda för att, ja, sitta på. Nu sitter det uppåtstickande böjda metallrör där i stället. 

Jernhusens pressansvarige försvarar tilltaget med metallrören med att folk som står och sitter på samma plats ”blir en stoppkloss i trafikflödet”. Det måste Jernhusen precis ha kommit på, för det har alltid hängt människor kring de ytor på Centralstationen som går att sitta på. Jag har själv suttit där hur många gånger som helst. Med polarna när vi var i stan och inte hade något att göra, eller när vi väntade på tåget. 

Det har alltid suttit folk där. Men då har det varit ”rätt” folk som har suttit där. Rätt: i princip alla utom samhällets mest utsatta och svaga. Det vill säga tiggarna. 

Metallrören på Centralstation är ett exempel på ”exkluderande design” – ett fenomen som har börjat användas frekvent i Stockholm. I korthet handlar det om att genom design bygga bort oönskade element. Principen är samma som när det gäller fågelspikarna på skyltar. 

Parkbänkar som lutar så att det inte går att sova på dem, blomlådor utanför ingångar. Galler under broar, uppåtstickande metallrör på före detta sittplatser och inburade eller inglasade ytor.

Det går inte att glasa in skogsdungar. Därför skickar vi polis på tiggare som har slagit sig ned där. River tält, förstör saker, kläder och spillror. Spillror av andra människors liv. Ingen vill väl ha ett Stockholm med kåkstäder. Och tiggarna verkar ha fått för sig att de kan göra lite vad de vill, låter det. 

I övrigt skiter de flesta i tiggarna. De har blivit en del i den grå periferin. De är som fartgupp på vägen. Som bilister måste åka över, som är störande, men som liksom ändå är där. De är något vi går förbi. Och just då, när vi gör det, känns det ibland lite i själen. Det är ju en människa som sitter där och fryser, trots allt. Kanske i vår ålder. Kanske föräldrar liksom vi. Det känns ändå lite. Men det går över. Det är inte vi som sitter där.

Ingen ser nog på Sverige som ett land där vi, där någon, ska behöva sitta på gatan och tigga. I Sverige avhyser vi inte folk. Vi låter inte folk svälta. Vi är folkhemmet. Välfärdsstaten.

Men tiggarna är inte folk. 

De är som fåglar. Som inte får lov att landa och sätta sig ned.

Och Stockholm är inte för alla. Det går inte att dra någon annan slutsats. Inte med tanke på hur vi behandlar de som är stadens mest utsatta invånare. 

På samma station som de böjda metallrören nu finns säljs tidningen ”Folk är folk” på flera ställen. Den säljs av EU-migranter, ofta rumänska tiggare. Intäkterna går in i kampen mot diskriminering och utsatthet för samma grupp. Tidningens namn är talande. Folk är folk. Precis så, som det borde vara.

Hade vi haft som utgångspunkt att folk är folk hade Stockholm varit för alla. Vilken dröm.