Can Dündar, chefredaktör på Turkiets största tidning Cumhuriyet, skriver. Han skriver inte på datorn som han brukar, utan med bläckpenna på papper.

Dündar sitter fängslad sedan i november, anklagad för att ha hotat landets nationella säkerhet sedan han avslöjat och i en artikel rapporterat att den turkiska säkerhetstjänsten transporterat vapen till radikala islamister i Syrien.

Han är inte ensam om att med pennan som vapen ha kritiserat regimen. 250 journalister står inför åtal just nu. Ett trettiotal sitter i fängelse.

Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan är taktisk och hänsynslös. Genom att tysta alla kritiska röster skapar han ett samhälle där han kan regera ostört.

Sälja vapen till radikala islamister ostört.

Begå folkmord. Ostört.

Och Sveriges regering tiger.

Turkiet är just nu ett av de mest populära resmålen för svenska turister. Sveriges parlamentariska förbindelser med landet uppges vara goda och utvecklade. Och så var det ju de där 700 miljoner kronorna också, som Sverige gav Turkiet för att hindra syriska (och kurdiska) flyktingar att ta sig in i EU.

Can Dündar vet varför omvärlden blundar. För att inte behöva se de hundratusentals asylsökande syrier som försöker ta sig in i Europa. EU har gett miljarder euro till regimen i Ankara för att den ska hålla flyktingarna kvar i landet. I utbyte blundar man för den turkiska regimens brott.

Och Sverige då? Sverige kan antingen tyst stå bakom förtrycket och avrättningarna på kurdiska barn, kvinnor och män som den turkiska regeringen nu genomför. Eller agera.

Detta är Margot Wallströms nästa fråga att adressera.
Det är dags att Sveriges regering fördömer de utomrättsliga avrättningarna av civila - av kurder - i Turkiet. Det är dags att se över och pröva den terrorstämpel som Sverige, liksom USA och EU, lagt på PKK. Men framför allt är det dags att erkänna Kurdistans självbestämmande.

Silivrifängelset, där Can Dündar och många med honom sitter, ligger i den populära turiststaden Istanbul, där semestrande svenskar utlovas en närmast paradisaktig upplevelse. På charterresebolaget Vings hemsida skriver man att "Orienten möter Europa och resultatet är en stad där alla känner sig hemma, oavsett om man lyssnar till turkisk gladpop på något café eller bländas av de praktfulla kakelväggarna i Blå Moskén". 

Svenska ambassaden i Ankara avråder inte generellt från resor till Turkiet. Det är fritt fram att åka till Istanbul, men resenärer uppmuntras vara extra försiktiga på olika offentliga platser, vid polisstationer och militära byggnader, under resor med allmänna transportmedel, i folksamlingar och demonstrationer. Och det utesluts inte att det föreligger fara för allmänheten även på andra platser. Särskild försiktighet ska också iakttas på turiststråket Istiklal Caddesi och i alla stadsdelar i Taksim-torgets närhet.
Det låter ju verkligen som en plats att känna sig hemma på. För alla som lyssnar på turkisk gladpop och aldrig kurdisk musik, vill säga. För alla som lovar och svär att alltid vara regimen trogen och aldrig kritisera.

I andra delar av landet är det dock värre. Sydöstra och östra Turkiet befinner sig i inbördeskrig. Eller, som ambassaden i Ankara beskriver det, råder det "en inbördeskrigsliknande situation med strider mellan PKK och regeringstrupper". Och Daesh, som PKK också slåss mot. Med framgång, kan tilläggas.

För vilka bekämpar Turkiet?

Det råder utegångsförbud i flera delar av sydöstra Turkiet, de delar där kurderna bor. Kurdistan, med andra ord. Som nu ska "rensas på PKK-rebeller". Vilka som är PKK-rebeller och vilka som är civila verkar spela liten eller ingen roll.

I Diyarbakir befinner sig hundratusentals civila kurder i korselden. Ett 20-tal barn massakrerades här för inte länge sedan. Det råder brist på mat, vatten och mediciner till följd av utegångsförbudet. Barn kan inte gå i skolan. Kurdernas bostäder demoleras. Folk tvingas leva på gatorna. 

I Cizre sköts en universitetsstudent till döds förra veckan. När ambulans försökte komma fram till den skadade besköts den av regimens styrkor. 

En grupp civila och en parlamentariker från prokurdiska partiet HDP mördades de också, medan de viftade med en vit flagga för att kunna hämta sårade och döda kroppar som legat på gatorna i flera dagar.

Medierna är förbjudna att rapportera om striderna. Men en människorättsorganisation i Turkiet säger att närmare 170 civila dödats, i närtid. Under åren kan vi räkna upp dödssiffrorna till hundratusentals.

Margot Wallström har haft rätt i sin kritik mot andra fascistiska regimer och utomrättsliga avrättningar. Det gäller att ha rätt i detta också.