Sverige har nu tagit ännu ett steg bort från klimatmålen. Detta efter att Tidöpartierna fått sin vilja i genom i miljömålsberedningen.
Den centrala frågan beredningen arbetat med är hur Sverige ska nå EU:s mål gällande naturvård och biologisk mångfald. Men redan veckorna innan slutbetänkandet skulle överlämnas rapporterades om en konflikt rörande vilken skog som ska skyddas och hur denna ska definieras.
Genom att stryka formuleringar om att skydda skogar med höga naturvärden, för att i stället enbart fokusera på ”gammal skog”, blir mängden som ska skyddas avsevärt mindre. Detta har väckt kritik från MP, V och S. Miljöpartiet hade dessutom velat se mer styrmedel och tvingande förslag.
Intressant nog är detta en hållning som MP delar med många svenska skogsägare. En studie, som undersökt hur Sveriges skogsägare ser på miljöskydd, visar till exempel att nästan 30 procent är för mer statlig reglering – medan bara tio procent är beredda att frivilligt ta på sig mer miljöansvar. Man är med andra ord villiga att ändra sig, om andra skogsägare gör detsamma.
Om detta skriver Erik Westholm, professor emeritus vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU), i sin bok 10 tankar om skogens framtid. Han poängterar bland annat att det inte är så enkelt som att skogen kan delas upp i reservat och produktionsskog.
Det räcker inte med små fläckar av naturreservat – skogen som helhet måste leva.
En hållbar skogspolitik kräver visserligen att mindre skog skövlas, men även när skog väl brukas måste hänsyn tas till biologisk mångfald och klimatförändringar. Det räcker inte med små fläckar av naturreservat – skogen som helhet måste leva.
Kalhyggesbruk och extrema monokulturer, alltså skogar med enbart gran i spikraka rader, ifrågasätts allt mer. Skogsbränder, granbarkborrar och ett förändrat klimat gör fokusskiftet alltmer akut. Det behövs olika sorters träd – i olika åldrar – för att skogen ska vara motståndskraftig.
För att bevara den biologiska mångfalden, och säkerställa att skogen kan lagra kol, behöver den kortsiktiga avkastningen också bytas mot ett långsiktigt perspektiv. Här skissar Westholm i sin bok fram en konfliktlinje mellan skogsindustri och skogsägare.
Skogsindustrin är intresserad av omedelbar lönsamhet. Det ligger därför i industrins intresse att motarbeta en miljöhänsyn med långsiktiga motiv.
Skogsägaren däremot har, enligt Westholm, det fortsatta ägandet som utgångspunkt: ”Många förvaltar skogen åt kommande generationer och vill lämna över ett värde som inte bara är ekonomiskt och framför allt inte bygger lika mycket på nutida avkastning.”
Konflikten ligger alltså inte, som i miljömålsberedningen, enbart mellan höger och vänster, utan även mellan skogsägare och industrikapital. Bland Tidöpartierna är det smärtsamt uppenbart att man valt kapitalets sida.
Som Westholm poängterar tampas skogspolitiken med en rad problem.
Man har under många år aktivt arbetat för att bromsa EU:s klimatarbete. Det råder brist på kunskap då inget annat än kalhyggesbruk beforskats, och kunskapsläget försvåras av det faktum att forskningen ofta sker i mycket nära samarbete med skogsindustrin. Dessutom är det absurt hur den svenska skogsvårdslagen fortfarande inte alls berör klimatfrågan.
Att Tidöpartierna väljer skogsindustrins intressen framför planetens är inte särskilt förvånande. Men det gör det inte mindre allvarligt. Om denna politik får fortgå kommer det göra irreversibel skada på svensk skog – och på klimatet.
