”Vi vägrar teckna avtal som baseras på etnicitet”, sa avtalssekreterare Torbjörn Johansson, som tyckte att Lööf – genom att vilja lagstifta om parallella villkor – betedde sig rent av sovjetiskt: ”Det är planekonomi hon talar om.”
Det var februari 2016. Nu heter det att 50 000 personer mellan 20 och 45 år ska erbjudas utbildningsjobb, en ny anställningsform som riktar sig till den som har grundskola men inte gått gymnasiet. Arbetsmarknadens parter ska sköta detta. Thorwaldsson kan tänka sig att lönerna hamnar lägre än kollektivavtalens nivåer. Nu vill han återuppta förhandlingarna med Svenskt näringsliv (som kräver 75 procent av dagens löneläge).
Självklart jublar de borgerliga. Expressen menar att LO ”erkänner att höga ingångslöner är ett stort hinder för dem med lägre produktivitet”.
Det är en tvärvändning.
Samtidigt finns det avgörande skillnader. Lööfs förslag handlar om krass lönedumpning. LO adderar vidareutbildning – med studiestöd – till sitt förslag, och när en anställd uppnått formell kompetens ska lön justeras uppåt.
”Jobbet kommer först och så småningom bygger man upp cv:t för att klara det jobb man är på”, säger Thorwaldsson.
Det handlar alltså om tillfälliga avtal. Målgruppen är primärt nyanlända.
Samtidigt talar Thorwaldsson om subventionerade arbeten – ”till exempel beredskapsjobb” – för den som är äldre eller inte har grundskoleutbildning (ungefär en tredjedel av de nyanlända i etableringsprogrammet).Strax efter senaste valet gjorde Dagens ETC en stor intervju med Thorwaldsson. Han hade då precis släppt en bok, Ingen ska lämnas efter – en berättelse om solidaritet och vägen till full sysselsättning.
Den är spunnen av drömmar, stora ord lagda på varandra om vad en människa kan bli om arbete vore en rättighet. ”Politiker världen över: Ni bryter mot de mänskliga rättigheterna. För detta anklagar jag er. Till detta brott är ni skyldiga”, skriver Thorwaldsson (eller berättar, hans tankar om det nya folkhemmet är nedtecknade av Mikael Romero, tidigare pressekreterare till Mona Sahlin). Han lägger också ut texten om att Sverige behöver beredskapsjobb ”istället för passiv arbetslöshetsperiod”.
Det här utvecklade han i intervjun. ”Man måste se det pragmatiskt”, sa Thorwaldsson. Han berättade om sin farfar, som på 1930-talet var glasarbetare utan jobb, men då fick bygga motorväg mellan Kosta och Lessebo. Det här är djupt präntat i Thorwaldsson – i LO – att arbete inte uteslutande handlar om försörjning, utan om mening, att få och kunna bidra. Ett kontrakt mellan stat och medborgare. Ömsesidigt förtroende. Tillit. Makt över tillvaron.
”På 30-talet var vi innovativa. Finns det inget idag som är viktigare än att bara betala kontantstöd till arbetslösa? Klart det finns! Jag tror på det här, att vi kan nå full sysselsättning relativt snabbt. Men det är en mental resa.”
Det är definitivt en resa som LO nu gör. En både mental och fysisk positionsförflyttning mot att acceptera undantag från kollektivavtal.
Hur lite ska en person i utbildningsjobb tjäna?
Det kan inte LO svara på.
Hur länge ska det ta att innan lönen blir normal?
Det kan inte LO svara på.
”Bring them on!” sa Thorwaldsson när vi på nytt intervjuade honom förra sommaren. Han menade borgerligheten. ”Våra motståndare kommer inte att ge sig, inte ens när Anna Kinberg Batra säger att hon aldrig kommer att sitta i en regering som sänker löner. Men vi är beredda på attackerna.”
Inte ens ett år senare håller han en presskonferens som skapar varma vibrationer på Centerpartiets kansli.
”Det är ett välkommet besked att fler ansluter sig till vårt förslag”, säger Annika Qarlsson, integration- och arbetsmarknadspolitisk talesperson.
Nej, LO och Centerpartiet har inte lagt samma förslag. Men däremot har Thorwaldsson öppnat för en fortsatt debatt om enkla jobb och lönedumpning. Den kommer att följa med in i valrörelsen. Den kommer att öka riskerna för en skiktad arbetsmarknad.
Pragmatiskt?
Innovativt?
”Arbetsgivare kommer aldrig någonsin under några omständigheter betala mer till sin arbetskraft än vad vi tvingar dem att göra”, sa Thorwaldsson till Dagens ETC för tre år sedan.
Det är fortfarande sant.
Och en lämplig utgångspunkt för facklig verksamhet.
Tumma inte på kollektivavtalens löner.
Inte för nyanlända, inte för någon.
