Ni vet när man säger något man sagt hundra gånger förr och plötsligt hör hur det liksom knastrar om orden, som från en repig skiva. Jag gick omkring med min tonåring i Katalonien, vi hade just ätit gott, pinjetallarna doftade i den varma natten, vänligt hushållsslammer läckte ut genom öppna fönster. Tonåringen deklarerade drastiskt att allting egentligen är bättre i Spanien än i Sverige. Det var signalen för den repiga skivan att börja snurra. Jag drog min lans för välfärdsstaten, fördelningspolitiken, moderniteten och jämställdheten. Lade ut texten om trygghet och miljömedvetenhet. Om den solidariskt finansierade sjukvården av utmärkt … nåja; god kvalitet. Om den svenska skolan, som … eh. Där någonstans kom jag av mig. Mina utsagor är så uppenbart föråldrade.

Jag är ingen idiot. Jag vet såklart att svensk skolkvalitet når ständigt nya lågvattenmärken på grund av ett friskoleexperiment som alla andra länder på jordklotet haft vett att avstå från. Jag har full koll på att Sverige ligger i OECD-ländernas botten avseende antalet sjukhussängar per capita. Jag är också väl medveten om att Sverige efter förra valet blivit en av EU:s värsta bromsklossar i miljö- och klimatarbetet. Men mentaliteten är som bekant trög. Den är särskilt trög om skiftet präglas av känslor av förlust, melankoli och ett kryddmått förnekelse.

En kort tågluff genom Europa räcker för att nagga den blågula självbilden i kanten; den löjligt svaga kronan gjorde dansk pilsner och tysk currywurst till dyrbarheter, vindkraftverk och solpaneler tycktes vara vanligare utanför Sveriges gränser, de värsta tågstrulen inträffade i Skandinavien och sedan flöt det allt punktligare ju längre söderut vi kom. Kollektivtrafiken verkade vara bättre och billigare i snart sagt alla städer vi passerade jämfört med hemma i Göteborg. Väl framme i Barcelona berättade min kusin, bosatt i staden, om sina sjukvårdsäventyr det senaste året, och det var uppenbart att sjukvårdens kvalitet och tillgänglighet är högre än i Sverige – och till skillnad från i Sverige kostnadsfri på riktigt, det vill säga, befriad från egenavgifter, såvitt jag förstod. Långsamt, långsamt justeras sålunda den svenska självbilden.

Men så händer det att justeringen plötsligt tar stora språng. Med sittande regering kommer sprången ganska tätt — och det handlar inte bara om att den har en politisk linje som försämrar för flertalet, utan också om dess påtagliga oskicklighet. Ett färskt exempel var migrationsministerns lyckobubblande presskonferens den 8 augusti och jag kan inte bestämma mig för vad som är mest pinsamt: Att hon presenterade nyheten om att Sverige äntligen blivit ett utvandrarland snarare än ett invandrarland som ett rent glädjebesked, ungefär som en seger i fotbolls-EM, till synes komplett omedveten om att nettoutvandring är behäftad med vissa problem och att det knappast historiskt har varit ett gott tecken när ett land blir ett utvandrarland? Eller att det strax efteråt visade sig att siffrorna dessutom inte ens stämde, utan byggde på en feltolkning av SCB:s data? 

Ibland är det händelser i andra länder som orsakar den här sortens språng. Rasmus Fleischer beskrev nyligen (Flamman, 10/8) hur Thailand nu skickar ut ett bidrag om motsvarande 3 000 kronor till 45 miljoner thailändare. Pengarna skickas ut via en digital plånbok i mobilen, vilket gör det tekniskt möjligt att styra konsumtionen: För det första kan pengarna inte sparas, de nollas efter ett halvår. För det andra kan de inte användas till inköp av bränsle, tobak eller alkohol. För det tredje kan de bara användas i butiker i det egna närområdet. Jag läste under stigande häpnad; detta är samhällelig ingenjörskonst och aktiv fördelning. Som Fleischer påpekar rör det sig om en helt ny nivå av politisk kontroll över konsumtionen, och det är långt ifrån självklart att den kommer att användas i enbart goda syften. Samtidigt är det sannolikt system av det här slaget som kommer att krävas för att rubba skadliga konsumtionsmönster överallt. Oavsett vilket är det alltså staten Thailand, svenskarnas lätt ringaktade sol- och sexparadis, som prövar nya former av avancerad samhällsstyrning, alltmedan staten Sverige sover och saknar andra visioner än kanske någon ny skattesänkning emellanåt.

Samma år som min tonåring föddes, år 2007, sände SVT ett uppskattat program med titeln ”Världens modernaste land” – och det var inte främst menat som ironi. Man brukar ju säga att det går fort när barn växer upp, att det känns som att de blir stora på ett ögonblick. Jag undrar om inte Sveriges rörelse bort från progressiva ideal och rationell framtidsplanering har gått ännu fortare.