Det där är egentligen en fantastisk scen. Den säger följande: Publiken består av välmående medelklass som sedan länge avancerat i karriären och som med lycklig nostalgi kan se tillbaka på det första skitjobbet de en gång hade.

Det var synd att Jan Björklund inte vågade ställa följande fråga till sin publik: Hur många här har ett låglönejobb och har haft det hela tiden? Ingen i hans publik var nog kvar i det växande låglöneträsk som numera finns i Sverige och som borgerligheten gärna ser växa.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Tidvis har det bland svenska borgerliga politiker varit en sport att skryta över de första, usla jobb de hade under några veckor någon sommar långt långt bort i ungdomen. Djursholmaren Anna Kinberg Batra stekte väl hamburgare någonstans i Sverige? Stärkt av det kastade hon sig sedan över sina universitetsstudier och fick ett toppjobb.

Sedan ett halvår tillbaka, eller åtminstone sedan Almedalsveckan, har flera av de borgerliga partiledarna allt oftare valt att tala om klyftorna i samhället. När jag först lade märke till det tyckte jag att det var bra att de började ta upp andra frågor än enbart den migrationsfråga som så länge dominerat svensk politik.

När migrationsfrågan blir den enda frågan på dagordningen är det i princip bara högerextremisterna som vinner på det. Då glömmer alltför många LO-medlemmar och lägre medelklassfolk det som är viktigast för dem – fördelningspolitik och en fungerande välfärd – och mumsar istället i sig flyktingar och invandrare som syndabockar för alla problem.

Vänstern och arbetarrörelsen har ingen chans när invandring och migration dominerar den politiska debatten, och ingen antirasism i världen kommer någonsin, hur nödvändig den än är, att räcka för att besegra rasismen.

Detsamma gäller frågorna om lag och ordning och försvaret. De rödgröna kommer aldrig att kunna vinna den striden, eftersom högern alltid kan bjuda över med ständigt mer anslag till polis och försvar. Så när den politiska debatten sakta vrids över till att handla om välfärd, sjukvård och till och med klyftor så är det på sikt bra för vänstern och arbetarrörelsen.

Men här har vi haken: Jan Björklund har inte alls slutat göra flyktingfrågan till huvudfråga i svensk politik. Han och övriga alliansledare använder den istället som murbräcka för att radikalt öka ojämlikheten i landet.

Jan Björklunds sommartal var en plädering inte mot ökande klyftor utan i praktiken för ökade klyftor: De nyanländas arbetslöshet utnyttjas för att sänka löner och skapa ”enkla jobb”. I sitt sommartal kontrasterade han således de nyanländas arbetslöshet mot de privilegierade arbetarna i Göteborgs hamn som med sin strejk äventyrar svensk företagsamhet.

I botten på Jan Björklunds tänkande ligger en tankefigur som brukar kallas för meritokrati. Den säger att alla ska få en chans att klättra i samhället och att den som har bäst kompetens ska vinna. ”Alla ska få chansen att göra klassresor”, hamrade Jan Björklund in i sitt sommartal.

Men det är just de som rest och lyckligt kommit fram som ska belönas; de som blir kvar på den undre halvan av klassamhället har denne liberal inget intresse av. De kan gott få kämpa vidare i låglöneträsket. Lika chanser på samhällets tävlingsbanor, så lyder det liberala credot. Men inte ett jämlikt utfall i levnadsomständigheter. Jan Björklund proklamerar – aningslöst? – en filosofi för samhällets vinnare.

I Almedalen höll textilarbetarsonen Björklund ett tal där han rackade ner på den socialdemokratiska ”kollektivism” som under hans barndom i Skene i Sjuhäradsbygden hindrade människor från att utvecklas.

Socialdemokraten Ann-Marie Lindgren blev rasande och skrev i en artikel i Aktuellt i politiken:

”Min pappa var ombudsman i gamla Textilarbetareförbundet; som gymnasist hjälpte jag honom ibland med deras lönestatistik. Och jag minns hur förbryllat jag kollade siffrorna på timlönerna just i Sjuhäradsbygden, och påpekade att här måste det ha blivit fel. Siffrorna var så orimligt låga. Pappa log litet snett. Nej, det var inte fel. Det fanns bara en fabrik, eller möjligen två, på orten. De behövde inte betala mer. Och folk bråkade inte, särskilt som företaget som regel ägde huset de bodde i … Om arbetarbarnen i Skene inte trodde att det var lönt att drömma, så berodde det inte på socialdemokratisk kollektivism. Utan på en ekonomisk elitism, där den som hade pengarna bestämde och alla andra fick underordna sig.”

Kort sagt förefaller Jan Björklund vara djupt präglad av sin uppväxt. Några få går vidare och får bestämma, medan andra måste underordna sig. I grund och botten är det i den sortens samhälle som hans liberala dröm slutar.