Men framför allt är konflikten extraordinär för att den i grunden handlar om att försvara den svenska modellen.

Följdfrågan är given: Varför är den svenska modellen så viktig att försvara? Jo, för att den levererar. Inte bara trygghet vad gäller lön och arbetsmiljö åt de anställda utan också en arbetsmarknad där arbetsgivarna får trygghet. Vilket i sin tur är viktigt för att de företag som tecknar sjysta villkor inte ska riskera att slås ut av mindre seriösa som konkurrerar genom sämre villkor. I förlängningen påverkar detta hela ekonomin: Bara de företag som klarar av att bära sjysta villkor överlever. Sunda företag kan inte slås ut av osunda.

Andra länder har andra modeller, som har olika för- och nackdelar. Som till exempel lagstadgad minimilön eller allmängiltigförklaring av kollektivavtal. Eftersom de svenska facken sakta men säkert försvagas genom allt färre medlemmar och genom en arbetslivskriminalitet som innebär att människor exploateras hänsynslöst väcks ibland frågan: Är det verkligen vettigt med en modell där vi inte har en lagstadgad minimilön? 

Kollektivavtalen till trots ser vi ju stora problem, som att gig-jobb med sms-påhugg blivit allt vanligare, delade turer, låga ob-tillägg i vissa branscher… Visst kan den svenska modellen kritiseras för att den inte levererar tillräckligt.

Men alternativet är sämre. När vi tittar på andra länder så blir det tydligt att arbetsmarknadens parter är bäst lämpade att genom förhandlingar komma överens om löner och villkor. Länder med sådana modeller har över lag både bättre villkor för de anställda – och för företagen.

”Troligtvis är det inte kostnaden för att teckna kollektivavtal i just Sverige som förklarar Teslas vägran att förhandla med facket.”

Det sistnämnda är intressant. Både bland arbetare och tjänstemän minskar den fackliga organiseringen, men minskningen har varit större bland arbetare. Hur kommer det sig att andelen företag som har kollektivavtal inte sjunkit i takt med denna utveckling? Jo, framför allt för att arbetsgivarsidan upprätthåller den svenska modellen. Företag väljer att gå med i arbetsgivarorganisationer och därigenom teckna kollektivavtal för att det ger dem trygghet. Utan kollektivavtalets fredsplikt kan ju de anställda vidta konflikter när de vill. Det kan bli återkommande strejker, vilket i sin tur kan påverka företagens ekonomi.

Detta behöver Elon Musk sätta sig in i. Även Tesla skulle gynnas av kollektivavtal.

Svenska fackförbund strejkar sällan, men när de gör det har de en konfliktstyrka som få andra fack i världen kan mäta sig med. IF Metall har mer än tio miljarder kronor i sin strejkkassa. Det är med andra ord ett förbund som kan hålla ut länge. Och de är inte ensamma. Allt fler förbund sluter upp bakom IF Metall och lägger sympativarsel: Målarna, Seko, Fastighetsanställdas förbund, Elektrikerförbundet, Svenska Hamnarbetarförbundet…

Konflikten kan bli utdragen. Tesla får allt mer negativ uppmärksamhet.

Så varför vägrar företaget? Troligtvis är det inte kostnaden för att teckna kollektivavtal i just Sverige som förklarar Teslas vägran att förhandla med facket. Enligt IF Metall skulle ett kollektivavtal omfatta några hundra anställda, vilket motsvarar någon promille av Teslas drygt 120 000 anställda runtom i världen. Precis som IF Metall, ser Tesla konflikten i ett större perspektiv.

En facklig våg har svept fram över USA på senare år. En rad antifackliga företag som Starbucks och Amazon har utmanats. Även i bilindustrin har det förekommit strejker som lett till löneökningar. Mot den bakgrunden kan Teslas aversion mot kollektivavtal i Sverige förmodas bero på en rädsla för spridningseffekten. Kanske handlar tecknandet av kollektivavtal i Sverige om en spottstyver. Men vad blir slutnotan om alla anställda på alla Teslas fabriker i världen kräver sjysta villkor?

Om det är en sådan analys som driver Tesla i Sverige blir konflikten än mer principiellt viktig. Då handlar den inte bara om att försvara den svenska modellen, utan också om internationell solidaritet.