Andreas Gustavsson: Terrortrauma mixas med skam över Israels hämnd

Han står inte ut med debatten runt Eurovision, inte heller med det faktum att för många verkar vilja utkräva kollektivt ansvar av judar för det systematiska övervåld som hemsöker Gaza. Han lämnar därför Sverige tillfälligt, hyr en lägenhet i Berlin. Tar med sig familjen. Vill kunna andas igen. Och när vi pratar försöker han beskriva sin känsla. 

Dels utsatthet, ett förhöjt tillstånd allt sedan 7 oktober, men också en första varm våg av solidaritet. Dels utmattning, ett skifte som gradvis omfördelat solidaritet, en israelisk respons som förändrat allt.

”Jag skäms för det som Israel gör”, säger han, som alltså är svensk jude, med släkt i Israel.

En komplicerad slutsats, den kommer inte utan vånda, den kommer däremot med en insikt om att Israel efter den 7 oktober hade världens stöd men genom sitt eget agerande nu har förlorat det bit för bit, dödat barn för dödat barn.

Han vill diskutera en text i Haaretz, där Odeh Bisharat driver tesen att staten Israel, som den fungerar under Benjamin Netanyahus styre, har blivit en börda för judar oavsett var de bor. Att det måttlösa, brutala kriget mot Gaza för länge sedan passerat gränsen för rimligt självförsvar. Att den här sortens hämndlystnad göder antisemitism, att Netanyahu vet att det förhåller sig så, men att han prioriterar sin egen position framför judars säkerhet.

”Jag har aldrig sett det så tidigare. Israel har varit en fristad, en plats att fly till, som ett skyddsrum om allt går åt helvete. Men nu… Israel är förstört för mig. Kanske för alltid.”

Som sagt, komplicerad slutsats.

”Först drabbas av denna terror, sedan tvingas skämmas över det Israel sysslar med i Gaza. Det är mer än vad man klarar.”