I lördags sändes Johan Persson och Martins Schibbyes efterlängtade sommarprogram. Äntligen kunde de själva berätta hela historien om de 438 dagarna i Etiopien och vi fick en liten skärva av förståelse för vilket helvete de varit med om.
Martin inleder och avslutar programmet med avrättningen. När han står ute i öknen med ryggen uppställd mot gevären och tänker att han inte får tänka på sin fru Linnea. De är skottskadade, har varit utan vård i tre dagar och nu står Ogadens vicepresident och räknar till tre innan gevärskulorna ska dunka in i deras kroppar. Men Johan och Martin överlever. Avrättningen var taktik för att få dem att erkänna ett terrorbrott de inte begått.
Något år senare står samme man – skenavrättaren och vicepresidenten – i London. Syftet? Han tar emot 15 miljoner pund i bistånd av väst för att utbilda sina soldater i mänskliga rättigheter och idag blomstrar återigen Sveriges handel med Etiopien.
För latinamerikaner är den här sortens ironi välkänd. Framför kamerorna har väst alltid pratat om demokrati och mänskliga rättigheter i syd samtidigt som den verkliga prioriteringen alltid varit affärsförbindelser eller utrotning av kommunister.
En sådan historia finns i en av de bästa böckerna jag läst i sommar, den journalistiska deckaren The Art of a Political Murder. Där söker författaren Francisco Goldman svaret på det som många undrade i Latinamerika på 90-talet: Who killed the bishop?
Mordet på den radikala prästen Juan Gerardi i Guatemala skakade om hela kontinenten när det begicks 1998 och kom att bli en av de mest bisarra krimhistorier på årtionden, men Goldmans berättelse om Guatemala är på många sätt hela Latinamerikas.
1954 väljs en demokratisk president till makten, han försöker driva igenom en landreform och bryta United Fruits ägande av landet och störtas i en CIA-sponsrad militärkupp, och under de kommande decennierna avrättar militärens dödspatruller tiotusentals vänsteraktivister i den sortens systematiska utrotning som pågick över hela kontinenten för att stoppa kommunismen. Det bisarra med exemplet Guatemala var bara att kommunistdefinitionen var så bred att även USA-utbildade liberaler ingick i fiendebilden.
Genom President Kennedys biståndprogram ”Alliance for progress” hade ju många latinamerikaner varit utbytesstudenter på amerikanska universitet och fått i uppdrag att återvända för att sprida mänskliga rättigheter och välfärdskapitalism på hemmaplan. Men i Guatemala fick de aldrig chansen. Goldman berättar att två tredjedelar av dem mördades i den USA-stödda kampanjen ”counter-terror”.
För mig blir därför exemplet Guatemala också en påminnelse om dubbelheten som ofta glöms bort i berättelsen om Martin och Johans fängelsevistelse i Etiopien: de nyinstiftade terrorlagarna som användes för att gripa och fängsla två svenska journalister var egentligen inte ett påhitt av en galen diktator på Afrikas horn. Det var en förfinad kopia av originalversionen signerad Vita huset.