Kalifatet är för alltid, sa han med trötta ögon och mekanisk röst, buren 300 mil via länk från Syrien till föräldrarnas vardagsrum. De hade så många frågor.
Varför?
Vad gör du mot andra människor?
Han gav dem aldrig några svar. Inget mer förklarande än det sms han skickade strax efter att han försvunnit: ”Jag har åkt för att göra min plikt som muslim.”
Istället slagord, identiska med den fascistoida sektens propaganda. Otrogna förtjänar ingen nåd. Döden är inget att frukta, det är din belöning. Döden är det du sänder dina motståndare, döden är ditt heliga uppdrag.
Hans föräldrar skruvade på sig. De hade hört allt det här förut, under sina många och långa försök att övertala honom att komma hem igen. De vädjade, skällde, grät, hotade.
”De måste bli starkare i sin tro”, sa han till mig, när han visste att de lyssnade.
Föräldrarna berättade om en son som inte varit särskilt religiös. Ja, det hände att han bad. Inte mer än så. Men sedan blev han inåtvänd, ägnade timmar åt att chatta vid familjens dator. Bra att han lär sig engelska, tänkte föräldrarna. Senare förstod de att han knutit kontakter med andra unga män med extrema tankar – och till sist med personerna som arrangerade hans resa till Turkiet och sedan vidare till Syrien. Han hade inga sparade pengar och hade heller aldrig rest utomlands tidigare. Han saknade koppling till Syrien, familjen kommer ursprungligen från ett afrikanskt land.
”Jag hittade den väg som är rätt för mig”, sa han till mig. ”Jag kommer nog att dö för kalifatet.”
Intervjun avslutades, det blev tyst, sedan en oändlig suck.
”Jag vill bara ha tillbaka min son”, sa pappan.
18-åringen fick rätt. Han skulle dö för kalifatet. Träffad av splitter i samband med ett bombanfall. Uppslukad av ett idésystem som aldrig kommer att kunna samexistera med utvecklad demokrati.
Förlorade själar, det är vad journalisten Robert Fisk kallar IS-terroristerna.
Nu hemsöker de oss.
Kalifatets perversa statsbildning finns inte längre, terroristerna vill återvända. Hur ska Sverige agera? På grund av politikens oförmåga att förutse detta scenario, och att hantera terroristerna som redan flytt slagfälten, har vi en närmast panikslagen debatt. Vissa framhärdar i att Sverige ska respektera folkrätten och genomföra eller bistå med juridisk prövning. Desto fler vill att kurder, irakier och syrier ska sköta problemet med svenska terrorister, inklusive deras barn. Förbluffande många anser att medborgarskap ska villkoras.
Ingen vill att ideologiskt drivna mördare och våldtäktsmän undkommer sitt straff. Absolut ingen vill ha dem i sin närhet. De utgör en uppenbar fara. Tränade att döda, avtrubbade av extremt våld, utan respekt för människoliv.
Men vad som ska hända nu är inte en enkel fråga. Medan populism och positionering sliter i denna debatt, talar jag igen med 18-åringens föräldrar.
Sorgen tog dem långt före dödsbudet. Kontakten med sonen blev alltmer sporadisk. Nätter framför tv-nyheter med kartor, drönarbilder och vittnesmål hämtade direkt ur helvetet. Pappa tände cigarett på cigarett. Mamma skjutsades till psykakuten. Familjen föll sönder.
Idag lever föräldrarna med erfarenheten att ha förlorat ett barn som valde att bli något förkastligt, någon som förtjänar avsky. Sonen de minns lekte med sina yngre syskon och var duktig på fotboll. Sonen upphörde att finnas när han svor trohet till IS, när han smög ut genom dörren, när han avlossade sitt första skott.
”Det finns inga oskyldiga bland svenskarna som är där nere”, säger pappan. ”Alla är skyldiga, alla är mördare. De kanske inte själva höll i geväret eller kniven, men de trodde på kalifatet.”
”Du såg det när du pratade med honom, att han var som en robot. Inga varma känslor, inte ens för sina föräldrar. Jag blev rädd för min son”, säger mamman.
Om han hade överlevt, om han nu skulle lyckats ta sig till Sverige utan konsulär hjälp? Han sa att Sverige är för den som är kafir, ett land för otrogna.
”Han ville skada Sverige. Det sa han till oss. Han kunde ha sprängt en bomb eller kört lastbilen på Drottninggatan. Det enda rätta vore att straffa honom med fängelse direkt om han hade klivit av ett plan på Arlanda, bara för för att han åkt till IS. Det borde vara ett allvarligt brott”, säger pappan.
Det finns flera förklaringar till att unga muslimer lämnat sina europeiska länder för IS. Fundamentalism. Att de upplever sig svikna. Eller vad författaren Kenan Malik kallar ”existentiell alienering”, att deras identitetskris suger dem till ett budskap om tillhörighet, om att fylla en funktion och vara utvald.
18-åringens föräldrar har hört om dem alla och några till. Men:
”Den som blir IS är hjärntvättad”, säger mamman.
”Det finns inga ursäkter”, säger pappan. ”Alla människor får kämpa. Men jag blir inte terrorist, jag vaknar när väckarklockan ringer och går till jobbet.”
I en debatt som pendlar mellan hämnd och förlåtelse, är det här deras smärtsamma perspektiv. Föräldrarnas. Sonen är död. Sonen som blev terrorist.
”Jag älskar honom, men jag tror inte att han kunde ha blivit frisk igen”, säger hans mamma.
