En kvinnlig student berättar att hon ”fick springa över fler kroppar än hon kunde räkna till”. Men det hörs knappt några skrik. Ingen vågar skrika av rädsla för att locka terroristerna till sig. I stället är det fötter på flykt som hörs. Och skott.
Attacken var uttänkt. Många människor var samlade på ett ställe. Inledningsvis handlade det om ett fåtal döda. Sedan dussintals. Sedan uppemot hundra. Och terroristerna hade gott om tid till sitt förfogande. De fick hålla på i nära tio timmar innan det var över. 148 personer dödades den dagen. Nära hundra skadades.
Det handlar givetvis om terrordådet på Universitetet i Garissa i Kenya, 2 april.
Shopping, fika. Leenden och gemenskap. Och plötsligt: en självmordsbomb. Terrorister. Människor i panik. Ett tvåårigt barn sitter i en bil med sin mamma och pappa. När det exploderar dör föräldrarna men den tvååriga sonen överlever i sin mammas famn. Hon kramar honom när hon dör. En småbarnspappa ser ytterligare en terrorist som ska detonera ytterligare en bomb. Han kastar sig mot mannen. Explosionen är ett faktum. Småbarnspappan, Adel Termos, dör, men räddar samtidigt hundratals.
43 personer dog den dagen. 239 skadades.
Det handlar givetvis om terrordådet i Beirut i Libanon, 12 november.
Människor strosar runt. De vanliga inköpen avhandlas. Man pratar med varandra, socialiserar sig, shoppar. Så smäller det. Alhaji Ahmed, som är butiksägare, berättar hur marken utanför hans butik täcks av döda kroppar. Han hjälper till med att bära dem till ambulanserna som tar dem därifrån.
Oroliga familjemedlemmar springer till platsen för att leta efter sina nära. Gråtandes får många konstatera att de finns där, bland de döda. Bland dem finns både kvinnor och barn, utspridda på marken. 32 personer dog den dagen. Nära hundra skadades.
Det handlar givetvis om terrordådet i Yola i Nigeria, 17 november i år.
”Barbarerna angrep civilisationens hjärta, de slog till mot glädje, gemenskap och sammanhållning” skrev Peter Wolodarski i DN.
”Dessa dåd är ett attentat mot hela vårt gemensamma samhälle och det sätt vi vill leva på”, sade kungen.
”Det är glädjen i en fotbollsmatch, en utekväll med vännerna, rätten att leva sitt liv i fred med andra som attackerades i går. Det är för att försvara detta som vi nu måste stå enade”, skrev Karin Pettersson i Aftonbladet.
De har givetvis rätt.
Men de pratar om terrordåden i Paris, i Frankrike, i Europa, i västvärlden, 13 november. Det är för Paris vi ändrar färger på Facebook, lyser upp byggnader, står enade och sörjer. Det är i Paris attacker mot vårt sätt att leva har begåtts. Mot oss, mot vårt samhälle. Mot fika på stan, träffa vänner, gå på bio, ta del av kultur eller sport, känna gemenskap, glädje och sammanhållning. Mot vårt sätt att leva. Vårt sätt. Vårt.
Vi sörjer.
Terrordådet i Nigeria var i tisdags. Den här
veckan. Och Nigerias färger är grön och vit, om ni undrar.
