Peter Thiel är gigahjärnan, ansvarig för att ha både anlagt och finansierat den snabba väg som JD Vance tagit till att bli Donald Trumps vicepresidentkandidat. Det här är ingen impulsiv reaktion på politik man har ogillat senaste åren, utan en lång process för att hitta en politiker som kan realisera den vision man har om ett USA där staten krympt till en diminutiv välfärdsmolekyl och där individen saknar garanterad trygghet men därmed också, enligt de radikalt högervridna techmännens logik, bromsklossar som förhindrar den att uppnå sin fulla potential. 

Mycket klokt har skrivits om denna udda grupp fascistcurlare. Till exempel Martin Gelin i Dagens Nyheter och Adrienne LaFrance i The Atlantic.

Man har kunnat se dem komma. 

Vissa är mer subtila, uppger sig inte vilja ta politisk ställning, men tillhandahåller plattformar vars algoritmer orsakar massförstörelse i händerna på diktaturer eller den som vill styra opinionen åt det hållet. Nej, Mark Zuckerberg kommer inte öppet att välja mellan Donald Trump och Kamala Harris men han har Thiel som machiavellisk rådgivare och kan nu knappt dölja sin beundran för Trump som han anser vara sällsynt ”badass”.

Andra är mer uppenbara. Elon Musk. Herregud, när han inte besudlar sitt eget X med antisemitism så delar han vidare en fullkomligt galen video där någon AI-transformerat ”Matrix” till att visa Donald Trump som karaktären Neo, beskjuten av det onda systemets Joe Biden. Musk ska dessutom slussa närmare 500 miljoner kronor till Trumps kampanj, varje månad före valet. 

Han gör det för att han avskyr tanken på höjda skatter och fackpositiva reformer. Men det är inte bara därför han tillsammans med sina kollegor – alla med närmaste outtömliga resurser – vill köpa Trump en andra mandatperiod.

Den ekonomiska eliten är egennyttig. Det känner vi till, vi har ju vår egen i Sverige, som sopade undan sina egna ideologiska betänkligheter för att visa borgerligheten att Sverigedemokraterna är att föredra framför Socialdemokraterna. Sådana som Antonia Ax:son Johnson. Hon berättade redan 2018 för Dagens Industri att hon är ”en liberal humanist som kan slåss till döden för de goda värderingarna” – och att hon ändå vill normalisera SD. 

Näringslivet är lättläst på det sättet. Simpelt. Stimulistyrt. Techmännen är mer komplexa, mer av psykologiska mekanismer och mindre av rent pekuniära reaktioner.

Jag tror att det handlar om hur de ser sig själva, hur de ser på sin roll i tillvaron. Speciellt då i relation till alla oss andra. 

Det finns något existentiellt över deras radikalisering. Det gäller definitivt sådana som Musk och Thiel och den seriöst obehaglige David Sachs. Det gäller även våra svenska varianter. 

En av de tydligaste är kanske ändå Vois grundare och vd Fredrik Hjelm. Han delade i juni på X en bild som handlar om att vänstern idag är så knäpp att den uppfattar allt annat som extremhöger: yttrandefrihet, vetenskap, gränskontroll, kapitalism, låga skatter med mera. 

”Roligt för att det är sant”, skrev Hjelm, flitig samhällskommentator, ett slags lightversion av Musk, när han inte suger upp riskkapital till sina elsparkcyklar som kanske, kanske inte kommer att bli lönsamma någon gång. 

Det här är ett annat sorts näringsliv. 

Med mer svullna egon, med mer utvecklad megalomani. Det är hur de tänker om sig själva, hur de tänker på dig. 

Jag pratade om det här med österrikiska statsvetaren Natascha Strobl (längre intervju kommer inom kort). Hon forskar löpande på hur nya konstellationer uppstår i samspelet mellan högerextremism och konservativa och liberaler. Hon använder begreppet ”techfascism”, även då som europeiskt fenomen där IT-genererade förmögenheter skyfflas rakt in i alternativmediernas smältugnar – Strobl nämner speciellt tyska Nius, grundat av Frank Gotthardt – och säkert också politiska kampanjer, även om just den saken fungerar annorlunda jämfört med i USA.

Att anse sig ha förmåga och rätt och skyldighet att avgöra mänsklighetens öde.

”Det är ett mönster”, säger Strobl.

Hon menar att det som brukar kallas longtermism håller på att bli den bärande fascistiska grenen inom denna gemenskap. Att ha det vidare perspektivet. Att tänka decennier, sekel, millennier. Att anse sig ha förmåga och rätt och skyldighet att avgöra mänsklighetens öde.

”De ser sig själva som bättre än andra, som mer intelligenta, för att de arbetar med framtiden.

Musk är djupt försjunken i longtermism (när han inte ställer upp på att idolporträtteras av Johan Norberg för Timbro). Han vill som bekant kolonisera Mars med en miljon människor. Resten? 

”Naturligtvis ser de sig själva överleva”, säger Strobl. 

”Och naturligtvis är allt det här absolut dystopiskt och orealistiskt. Men att några av de rikaste killarna i världen faktiskt tror på detta, ja, det är väldigt farligt.”