För fyra år sedan drev brandrök från Västmanland ända hit till Västerdalälven. Jag gick en lov kring huset för att se om det brann någonstans. För hundra år sedan brann halva byn ner: Vanmäktiga bönder inför ett rasande eldhav. Sedan fattade jag äntligen vad det var för röklukt i luften.

Jag ser mot horisonten för att se om rök stiger upp någonstans ur skogen. En brandbil hörs och jag kollar direkt på nyheterna om det är någon allvarlig brand i närheten. Och jag tror att denna sommar förändrar mig och många, många andra: en ny sensibilitet, en ny beredskap, en ny tankfullhet föds.

När SOM-institutet i Göteborg gör sina årliga orosmätningar är det frågor om miljö och klimat som toppar listan på vad folk verkligen oroar sig för. Jag skrev om det i Dagens ETC för någon månad sedan, men det tål att upprepas: Överst på listan kommer ”Förändringar i jordens klimat (61 %) och på andra plats ”Miljöförstöring” (61%). På fjärde plats finns ”Ökad antibiotikaresistens” (55%) och på femte plats ”Utrotning av växt- och djurriket” (52%). På åttonde plats rullar oron om ”försämrad havsmiljö” in (47%) – och först på nionde plats återfinner vi oron för ”Ökat antal flyktingar” (37%).

Människor i allmänhet är uppenbarligen – systemkritiska. Vi har förmågan att ställa oss ett steg utanför det brusande konsumtionssamhället och se det väsentliga. Men den rådande torkan kämpar fortfarande mot den idépolitiska torkan. Ingen etablerad politisk rörelse vågar på allvar utmana det samhällsystem som oavbrutet spränger de planetära gränserna.

Det värsta är att det också är begripligt. Det finns ingen enskild revolutionär åtgärd som på kort varsel kan omgestalta hela samhällen. Att medvetet ändra färdriktningen för en hel civilisation är ingenting som politiken någonsin tidigare ställts inför. När feodalism övergick till kapitalism var det ett skeende som tog sekler. Den demokratiska omvälvningen i västvärlden krävde ett århundrade av framgångar och bakslag. Jodå, jag kan lätt säga det som måste sägas: Sverige och världen behöver en planekonomisk idé (där också de goda marknadskrafterna och framför allt levande folkrörelser självklart ingår) för att lösa klimat- och miljökrisen. Jag tror att sådant oavbrutet måste sägas. Men sådana ord är inte ens början på något – de markerar på sin höjd början på slutet av någonting.

Så när och hur ska all denna förnuftiga miljö- och klimatoro växlas in i politisk handling? Jag vet inte. Det enda jag just nu vet är att det är nödvändigt att i varje läge, i varje samtal, på varje möte man råkar hamna på, odla den där tankfullheten – för att inte säga försagdheten inför de enorma utmaningar våra samhällen står inför. Försagdheten har ett egenvärde: Den öppnar gläntor av eftertanke i den dagliga ruschen genom detta kapitalistiska, statusfixerade tillväxtsamhälle.

I Sverige, denna högsommar, står det nu och väger. Kommer bränderna att öka den klimatpolitiska pressen på politikerna – eller ska de i stället politiskt mest kanaliseras i ilska mot dålig krishantering från myndigheters och regeringens sida? De politiska partierna har än så länge varit föredömligt försiktiga med att slunga anklagelser omkring sig; det är mest några förvirrade ledarskribenter i högerpressen som vill utnämna MSB:s Dan Eliasson till syndabock eller utnämna ”äldre, vita män” till syndabockar (bara i byarna i Dala-Floda vet jag flera äldre, vita män som bidrar långt mindre till klimatproblemen än unga människor av båda könen i de urbana övre medelklasskikten.)

Rökmolnen kommer med all säkerhet att driva in över valrörelsen men för närvarande är det helt omöjligt att förutsäga på vilket sätt. I bästa fall blir det paradoxalt nog dessa bränder som släcker den högerpopulistiska agenda som så länge nu dominerat svensk politik.

Men tankfullhet och försagdhet: Att bli stående tyst inför de enorma utmaningarna. Det är en början det också. Den årliga orosmätningen jag nämnde – kanske mäts där den djupa tankfullhet som föregår den stora förändringen.