Nu finns de som vill se partiledare. För, som det heter, tydlighetens skull. Som om det gått bättre om Per Bolund varit partiledare.
För övrigt är det historiskt tvivelaktigt att peka på att språkrörsfunktonen inte skapat tydlig profil. Språkröret Maria Wetterstrand hade högre förtroendesiffror än nästan alla partiledare. Och när Miljöpartiet som första nya parti på 70 år kom in i riksdagen var vi tre som profilerades: Eva Goës och jag som språkrör – och Åsa Domeij som miljöprofilerat så kallat provrör. Det gick alldeles utmärkt. Beroende på retorik och sakpolitik. Och värnande om annorlundaskapet.
När jag tittar mig omkring i det som kallas partiledarkretsen så är jag inte övertygad om att de som är ensamma som yttersta företrädare är de mest lämpade för uppgiften. De har en förmåga att ideligen tala om ”jag”, ”mitt parti”, ”under min ledning”. Sådant strider mot de grunder som Miljöpartiet bildats utifrån. Partiet ägs av sina medlemmar, medlemmarna ägs inte av ledningen.
Kalla det deltagande demokrati om du vill. Det är i alla fall så det är tänkt.
Det är inte bara ”ledarfunktionen” som kommande kongress handlar om. De språkrörskandidater som redan presenterat sig har en agenda om vad och hur partiet ska profileras. Inte bara i vänster-högerskalan.
Utan också i frågan om partiet är ekomodernistiskt (ekonomisk tillväxt och ny teknik löser problemen) eller mer av det som kan kallas ”ekologisk postmodernism” (teknik räcker inte till, idén om evig tillväxt är en del av problemet, det krävs ny livsstil där människans samhälle och dess naturliga omgivningar utgör en övergripande helhet).
Kort sagt: det som, i vart fall tidigare, kallades ytligt grönt eller djupgrönt. Det sistnämnda innehåller tillväxtkritik, kritik av arbetslinjen, kritik av den globaliserade kapitalismen och den rådande krigskulturen.
Av den debatt som utåt förts av olika fraktioner framgår att historielösheten är ganska utbredd. En del talar om att ”återgå till att bli ett enfrågeparti för miljön”.
Men så var det aldrig menat. Redan Per Gahrton, som var initiativtagare till bildandet av Miljöpartiet, konstaterade i sin bok ”Det behövs ett framtidsparti” att ett grönt parti inte kan vara ett enfrågeparti utan ett brett samhällsparti med miljöfrågorna som grund.
När partiet kom tillbaka till riksdagen 1994 – efter att åkt ur riksdagen tre år tidigare – var det den ekonomiska politiken som förde in partiet i debatten. Sverige upplevde en gigantisk ekonomisk kris med räntor på upp till 500 procent, växande arbetslöshet medan Soros jonglerade med vår valuta. Vi som då var språkrör drev krav på sänkt arbetstid, starkt profilerad fördelningspolitik och kritik av den globaliserade kapitalismen. Det ”omöjliga” skedde. Ett miljöparti tog sig tillbaka till riksdagen mitt i en ekonomisk kris där miljöfrågorna hamnat på undantag men kom in bakvägen genom partiets övriga politik.
Så när Daniel Helldén, som är en av språkrörskandidaterna, i Aftonbladet hävdar att ”varje gång ett språkrör pratar om andra frågor, så är det en förlorad möjlighet att prata om våra kärnfrågor” så är det väldigt snävt betraktat. Övriga språkrörskandidater, som presenterats när detta skrivs, tycks ha en bredare uppfattning.
Apropå rötter, i en debattartikel (DN debatt 7 juni 1980) skrev Per Gahrton:
"Det finns inget parti i Sveriges riksdag som klart och entydigt kräver att samhällsekonomins tillväxtmål skall ersättas med ett balansmål. Det finns ingen ledande politiker som trovärdigt kan formulera nya kvalitetsmål.”
Är det inte likadant nu? Vägen ligger öppen för två språkrör, varav åtminstone ett är nyvalt efter Miljöpartiets kongress. Frågan är om de vågar. Och vill. Inbjudningarna till socialt umgänge under kristallkronorna skulle bli färre. Men skit i kristallkronorna, känn gräsrötterna.
