Bara elva sörjande dök upp när Karl Marx begravdes i mars 1883 på Highgate-kyrkogården i norra London. Hans vän Friedrich Engels höll tal. De hade mötts på ett kafé i Paris 1844 och insett att de hade samma syn på filosofi och politik. När Marx och hans familj hamnade i London – i landsflykt – trodde han att det bara skulle bli en tillfällig vistelse, men de blev kvar där. Oftast levde de under mycket knappa förhållanden. Året efter Marx begravning tågade sextusen demonstranter till kyrkogården, men de stoppades av polisen.

Själv står jag där en majdag 132 år senare. Kyrkogården är mycket vacker. Stenarna reser sig en smula kaotiskt och oordnat under fina lövträd fulla av fågelsång. Rosor klättrar. På femtiotalet restes ett litet monument över Marx på kyrkogården. Det skulle ha rests på hans ursprungliga gravplats några hundra meter bort, men fick inte rum där.

Det ligger blommor på hans grav. Det är hit som de flesta besökare kommer. I närheten ligger andra radikaler begravda, till exempel den brittiske historikern Eric J Hobsbawm och den brittiske välfärdsarkitekten Richard Titmuss, men även socialdarwinisten Herbert Spencer.

Det gläder mig att Marx kanske viktigaste budskap finns ingraverat i graniten: ”Filosoferna har hittills försökt förklara världen. Men vad det gäller är att förändra den.” Yttrandet ingick i de så kallade Feuerbachteserna, några sentenser som en ung Marx snabbt klottrade ner på 1840-talet och som sedan länge låg bortglömda, utsatta för ”råttornas gnagande kritik” som Engels brukade säga.

Marx menade naturligtvis inte att vi ska sluta att försöka förklara hur världen hänger ihop. Men hans viktiga poäng var att det är när vi försöker att förändra den som dess struktur och maktsammanhang uppenbarar sig. Den som enbart i kontemplativ upphöjdhet betraktar världen kommer inte att kunna förklara den. Stående en majdag vid Marx grav inser jag att det kanske är det viktigaste han hade att säga.

Idag råder det ingen brist på teorier om hur kapitalismen eller patriarkatet fungerar – det som fattas är social aktivism. Rörelser. Praxis. Och när jag säger rörelser och praxis så innefattar det att det finns något reellt existerande i samhället som man kan peka på och säga: Det här fungerar. Det här är bra för hela befolkningen.

Idag tror jag att väldigt många progressiva och radikala människor kan känna det väldigt starkt: Våra teorier om varför klyftorna ökar eller demokratin försämras stämmer (tyvärr) allt bättre, men vi har allt mindre inflytande över vad som äger rum.

För några veckor sedan gjorde brittiska Labour ett katastrofval. Man kan bråka om olika taktiska misstag som Labour begick. Men huvudförklaringen till nederlaget är egentligen mycket enkel: En växande del av brittisk arbetarklass gick inte och röstade (eller la rösten på Ukip). Brittisk arbetarklass har under de senaste årtiondena blivit politiskt alltmer passiviserad – och har blivit det därför att den inte hittar något riktigt engagerande hos Labour. Valdeltagandet i brittiska valet låg på drygt 60 procent. De konservativa bildar regering med en fjärdedel av väljarna som underlag. I själva verket är det ord som passivitet och apati som berättar om vår tids politiska förlamning.

På en pub i närheten av Highgate-kyrkogården serveras det Marx-öl. Men pubinnehavaren är tory. ”Enough taxes”, svarar hon när jag frågar varför det gick så dåligt för Labour. Vi som arbetar så hårt klarar inte av högre skatter, slår hon fast. Arbetarrörelsen i Storbritannien är förknippad med skatter – inte med välfärd. Och frågan är om Storbritannien ens längre är någon välfärdsstat. Inkomstklyftorna är större än i något annat västeuropeiskt land.

Daghem och äldreomsorg är inget som förknippas med arbetarrörelsen, av det enkla skälet att det knappt finns någon offentlig sådan. Därför är det fascinerande att stödet för National health service – den offentliga sjukvården – är så oerhört starkt. Det är den främsta och nästan enda starka välfärdsstatliga inrättningen i landet, och den stöds starkt av de allra flesta, även konservativa väljare. Också det handlar om praktik: Här finns något reellt att förhålla sig till, inte bara en teori eller ett abstrakt löfte om att högre skatter ska ge ett bättre liv.

Jag menar att det är läxan överallt: Kan socialdemokratiska partier eller vänsterpartier berätta för väljarna att det är de som kan få den generella välfärden att fungera så ökar chansen dramatiskt att vinna val – och då även genomföra andra reformer. Offentlig välfärd måste vara så bra att folk inte behöver efterfråga något annat och heller inte behöver utslunga sitt ”Nog med skatter”.

”Filosoferna har hittills försökt förklara världen. Men vad det gäller är att förändra den.” Så lyder den aktivistiska kärnan i allt radikalt tänkande. Rörelser och fungerande välfärdssystem förändrar själva sättet att se på samhälle och politik.

Vi fäller upp våra paraplyer och går mot tunnelbanan längs små trädgårdar som andas i regnet. Långt borta i diset skymtar centrala London, än idag ett nav i världskapitalismen. I de finaste kvarteren därnere finns – trots en skriande bostadsbrist – tiotusentals tomma lägenheter. De ägs av globala finanskapitalister.