I höstas satt jag i bamba på en av stadens största kommunala skolor. Det var föräldramöte för mellanstadiet. Mjölkautomaterna sov under sina prassliga platsskydd, backarna med dricksglas stod travade och väntade på morgondagen och rektorn höll en lite darrig power-point-presentation. Så kom skolsköterskan till tals. Först pratade hon länge om löss. Om vikten av att luskamma oavsett om det kliar eller inte, helst varje dag, och hur avgörande det är vi tar ansvar i hemmen. Detta skapade viss oro och en farsa tyckte att utsläppt hår är problemet; kan inte skolan kräva att elever med långt hår har det uppsatt eller flätat? Va? Han började så smått dra med sig andra i flätkravet, varpå skolsköterskan insåg att hon möjligen låtit lushetsen gå för långt och avslutade den biten. Nästa punkt: skollunchen. Här blev det allvarsmin. Barnen äter inte i bamba! Detta är ett jätteproblem! Bla bla blodsocker bla bla koncentration bla bla skolarbetet. Till stor del, slog skolsköterskan fast, handlar detta om att-i-ty-der! Jajamensan, attityder om att bambamat är äckligt som sprids bland barnen och som sannolikt kommer från tanklösa föräldrar. Vi föräldrar måste ta ansvar och istället lära barnen att ”det är coolt att äta i bamba”! Lite förvånad blev jag nog, men tänkte liksom flertalet att jag nog fick rannsaka mig själv i frågan om jag uppvisat tillräckligt positiv attityd till skollunchen. Visst, absolut, vi ska.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
En timme senare sitter vi i klassrummen och får för första gången se barnens schema. Men vänta här… Lunchen verkar väldigt kort… Femton minuter?! Jovisst. Tioåringarna förväntas köa till kapprummet, hänga av sig, köa till mat och dryck, hitta bord, äta, städa undan brickan, klä på sig och lämna bamba inom tidsrymden femtom minuter, och inte en minut längre (lägg därtill gruff och knuff och fnissattacker och borttappade vantar). Ofta jagas de ut med halvätna tallrikar. Bråttom, bråttom, nästa grupp står och trampar i kapprummet! Så nej, det äts inte så mycket i bamba. Men det beror inte på attityder utan på att skolans matsal är kraftigt underdimensionerad och ungarna stressade.
Denna lilla händelse är talande för vad som händer när välfärden gnags på och marginalerna minskar. Detta är ingen stor skandal, ingenting i stil med inställda canceroperationer. Men det är en illustrativ händelse i den meningen att moralismen är det som automatiskt följer på det kommunala småsnålandet. Man anklagar barnen för dålig attityd istället för att åtgärda matsalsproblemet. När smittor sprids i förskolan vädjas det om mer och mer handtvätt, personalen inför allt mer strikta regler för hur länge ungen ska vara hemma efter sjukdom, föräldrar börjar misstänksamt snegla på varandra, snacka skit om andras hygienvanor och har handspriten till hands som en demonstration av den egna höga smittskyddsmoralen…men det faktum barngruppernas ökande storlek är den allt dominerande faktorn bakom fler och längre smittor kommer sällan upp till diskussion. Kanske för att människodjuret har en olycklig begåvning för gruppkontroll och dömande blickar.
Naturligtvis är det viktigast att canceroperationerna utförs i tid. Men det ligger något symptomatiskt också i att många av oss inte kan tala om att ungarna skulle behöva fem eller tio minuter till i bamba utan att vi skuldmedvetet lägger till just den där brasklappen… ”men det är förstås inte lika viktigt som cancervården”. Vi borde inte göra det. Det är inte vår uppgift att göra den prioriteringen, särskilt inte i en situation med sjunkande arbetslöshet och ”glödhet konjunktur i regionen”, enligt Business Region Göteborg.
Jag vill be Göteborgs kommun betänka att de där små marginalerna av generositet i tillvaron inte är behöver vara särskilt kostsamma och kan betyda mycket. Exempelvis en utbyggd kollektivtrafik så att man slapp stå inklämd mellan fuktiga jackryggar utan precis som i Västtrafiks soliga reklam kunde sitta ner med en pocketbok på väg till jobbet. Eller rentav denna föga kostsamma reform, som prövades i Dalen i Stockholm för några år sedan: Man gav föräldrarna möjlighet att köpa frukost i förskolan till självkostnadspris, en tia. (Försöket i Dalen förlöjligades effektivt sönder av de borgerliga och blev kortvarigt trots glada förädrar och barn). Vore det inte något, att få sitta ned i tjugo minuter extra med sitt barn varje morgon, en mjukare lämning, lära känna personalen och de andra barnen och föräldrarna, slippa köpa pressbyråmacka? Det är lyx, men en fullt realistisk och genomförbar kommunal lyx.
Förslaget kan verka småttigt, ja hela denna text handlar bara om småttigheter och vardagsirritationer. Men summan av småttigheterna i våra möten med den offentliga sektorn spelar roll. Vi har en ung generation som aldrig har upplevt offentlig generositet utan för vilka småsnålandet är en naturlag; den gemensamma sektorn omgärdas av grindvakter som begränsar tillgång till fritids (”nej, ska barnet vara på fritids på lovet borde du ha lämnat in den-och-den lappen för flera veckor sedan”), till vård (”tiderna är slut för idag — var vänlig försök igen imorgon”), till sittplatser i bamba, till antal potatisplättar i sagda bamba. Det har i grunden format deras förhållande till det gemensamma och förmodligen gjort dem tilllpersoner med lite vassare armbågar och mer dömande blickar än de annars skulle ha varit. Om kommunen plötsligt skulle chocka dem med offentlig generositet, med inkastare istället för grindvakter, kan vad som helst hända. Attityder uppstår inte ur tomma luften.
