VAR MED OCH BRYT MEDIEMONOPOL
Teckna en prenumeration på din lokala ETC-tidning
Vem vet, kanske även att bollen var rund.
Glädjen över en ny batterifabrik med bortåt 2 500 arbetstillfällen plus kringeffekter är begriplig, fattas bara. För länet – och särskilt för Skellefteå som sedan decennier fått se sig brädat av Umeå. Det är lätt att dras med i det allmänna ruset i en kommun där det enda som annars enhälligt svetsar samman invånarna är Skellefteå AIK.
Ändå undrar man varför politiker och media så fort chansen ges helt måste tappa huvudet. Den första frågan att ställa sig är om ett megaprojekt av detta slag bidrar till ett hållbart samhälle. Svaret på frågan är uppenbarligen Nej.
Få se. För Northvolt hägrar närheten till mineraler som litium, kobolt och nickel. Vi vet av surt förvärvad erfarenhet att gruvnäringens exploateringsintressen i alla lägen ställs över allt annat, så räkna med nya gruvor och markkonflikter. Affärsidén är att producera ”klimatsmarta” litiumbatterier. Ny svensk forskning visar att enbart tillverkningen av ett litiumbatteri till en Teslabil orsakar utsläpp motsvarande 24 tur och retur-resor med flyg till Thailand. Så mycket för litium och klimatsmarthet. För att rymma fabriken kommer ett naturområde motsvarande Gamla stan i storlek att skövlas, lägg till detta en rejält ökad trafikbelastning.
Så var det det affärsmässiga. Jag kan inte bedöma Northvolts utsikter, men allt hänger på att de lyckas få med tunga finansiärer. Ungefär här borde politikerna stanna upp, reflektera ett ögonblick över historiska lärdomar av oinfriade fagra löften.
Minns ni de ”entreprenörer” som en gång snackade upp Dotcombubblan – Birgersson, von Holstein och allt vad de hette? Man sålde helt enkelt luft i en ny tappning av pyramidspel. Trist för dem som gick på det, men likafullt: ett bondfångeri med jämförelsevis begränsad skadeverkan.
Fast lika förutsägbart som att solen går upp fortsatte samhällseliten att tillbe Birgersson & Co långt efter det att pyramidspelet rämnat.
Värre är ändå de lycksökare som lämnar landskap i spillror och lokalsamhällen med svidande efterräkningar. Vi känner namnen på många sådana. Northlandgruvan i Pajala som kom, såg och ödelade en hel bygd. SEKAB med sina kontroverser kring landgrabbande i Tanzania, ett företag som bländade med yviga löften och vars väldiga förluster sedan har fått axlas av skattebetalare i Umeå, Skellefteå och Övik. Lapland Goldminers som klappade igen Blaikengruvan efter bara fem år och skickade räkningen för saneringen på hundratals miljoner till det offentliga.
Ringer åtminstone inte någon varningsklocka?
Tänk om maktapparaten kunnat visa samma omklädningsrumsheta adrenalinpåslag för hållbara näringar, för kretsloppet, för att skapa en utveckling inom planetens ramar.
