”Våra politiker i Sverige talar ofta om den resurs som våra asylsökande – ska bli. Allt de ska kunna göra och hjälpa oss med. Senare, när de blivit svenskare. Då ska vi ha nytta av dem. 

Men först ska de sitta minst ett år i påtvingad inaktivitet på en förläggning. Och vänta. Vänta.

Igår var jag på ett möte med Borgholms kommun som i dag har 10 000 mantalsskrivna och 1 300 asylsökande. Alla var överens om att situationen är besvärlig.  

Platserna i skolorna räcker inte till. 

Det blir svårt för kommunen att klara att inom fyra månader erbjuda alla barn förskola.

Socialassistenterna har ett svårt jobb att hitta boenden för de ensamkommande barnen.

Om vi ett ögonblick backar bandet och tänker över vad de asylsökande såg som de största kommande problemen när de korsade sin första gräns på väg från krig, våld och förtryck. Kan det ha varit något av ovanstående?

Troligen inte.

Men när den första glädjen över att äntligen ha avslutat sin långa flykt lagt sig upptäcker man snabbt att vi svenskar väljer att fokusera på små problem som vi inte kan lösa i stället för stora som vi inte heller kan lösa – med nuvarande strategier och regelverk.

Tänk om vi skulle kunna se de asylsökande som en resurs redan idag. Som en resurs att hjälpa till att hjälpa sig själva, idag. Inte bara som en framtida resurs som arbetskraft i en minst sagt osäker framtid. 

Tänk om vi skulle kunna ordna öppna möten där de asylsökande i lagom stora grupper fick jobba fram svar på hur de själva tänker att vi tillsammans bäst hanterar frågor som de här ovan och andra, större eller mindre. Som de sedan redovisade, för varandra och med hjälp av tolk för oss alla, som på olika sätt ska försöka skapa lösningar. Samma arbetsmetoder som vi så gärna använder på våra egna konferenser.

Tänk om vi skulle få nya, bättre och mer förankrade förslag än våra egna?

Tänk om de asylsökande är som vi, att de har lättare att acceptera förslag som de haft någon del i att ta fram?

En alldeles särskilt dåligt ”utnyttjad resurs” är de så kallade ”ensamkommande flyktingbarnen”. Jag har i egenskap av läkare träffat ett antal av dessa extremt målinriktade unga människor, som säkert har många egenskaper gemensamt med de 15–18-åringar som för drygt 100 år sedan lämnade Sverige. Även denna grupp måste vi fråga: Vad vill ni? Hur vill ni vara med och hjälpa er själva?

Jag vet inte vad de kommer att svara, men troligen vill de inte bli placerade i familjehem eller i lägenheter för ”utslussning”. Det jag vet är att de inte kommer att stanna om de inte upplever att det är meningsfullt. När ska vi sluta förvånas över att unga människor som tagit sig hit från Syrien eller Afghanistan inte stilla finner sig i att hanteras som svenska ”problembarn”? Och, kan det finnas lösningar bland alla deras äldre landsmän som kanske kan ge den gemenskap som vi svenskar inte har förmåga att ge?

Jag vill avsluta med ett exempel på vad medinflytande kan betyda. På en av de större förläggningarna i Borgholms kommun får de asylsökande själva laga sin mat. De får helt enkelt ”matpengen” att hantera som de vill. Därmed kan de ägna en del av all väntetid till att handla råvaror de känner igen och laga den mat de tycker om för att sedan i vald gemenskap äta den. Och kanske även få pengar över till ett kaffebesök i centrum någon gång. 

På andra förläggningar tar de som driver förläggningen matpengen och köper, för mindre pengar, frysta matlådor från till exempel Bert Karlsson. Dessa matlådor, som även för en svensk ter sig ”främmande”, delas sedan ut till de asylsökande. De förbjuds eller förhindras att själva laga mat, trots att möjligheter till detta finns. I stället för att laga familjens mat i den stuga man bor i trängs man ibland ihop i en ”bespisningslokal” på bestämda tider.

Trivseln är stor på den förläggning där man handlar och lagar sin egen mat. Den andra metoden leder bland annat till demonstration i Borgholms centrum mot dålig mat. Få som såg demonstrationen vet om ovanstående. Att det inte handlar om ”otacksamhet” utan om att vi berövar människor varje uns av självbestämmande och möjlighet att fylla en tom väntan med meningsfulla vardagsaktiviteter.

Borgholms kommun skulle kunna bli föregångare i Sverige, med helt nya sätt att arbeta med integration. Där vi tog hjälp av den stora resurs som de nyanlända människorna faktiskt är. Redan nu. Där vi bad dem hjälpa oss att hjälpa dem. Då kanske snart även de av oss som vill kan äta på syriansk restaurang året runt i någon av alla lokaler i Borgholm som nu bara är öppna några sommarmånader, äta tillsammans med människor som är med och formar framtiden. Vår gemensamma framtid.” Skrev läkaren Åke Åkesson.

Vi har många regler i Sverige, avsedda att garantera människors värdighet. Men just nu borde vi kanske vara lite mer ”italienska” eller Cajsa Warg-aktiga: ”man tager vad man haver” och göra det bästa av det. À la Åke Åkessons idéer.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.