Fyndigt brukar det sägas att banker ofta är för stora för att tillåtas falla och det är sant. I Sverige är storbankerna mäktiga som väldiga tallar – och vilket håll de än skulle falla åt så skulle de orsaka förödelse.

Under bankkrisen på 1990-talet klev därför skattebetalarna in och räddade bankerna genom den så kallade bankakuten; enorma summor pumpades in i socialbidrag till stora banker. Men när det sedan går bra för dem – de senaste åren har bankerna gjort vinster i hundramiljardersklassen, inte minst tack vare sänkt bolagsskatt – visar de noll intresse för att bistå samhället.

Banker borde egentligen socialiseras. De är alltför viktiga som samhällsinstitutioner för att privata intressen enväldigt ska bestämma över dem.

Före 90-talet var de inte socialiserade, men de var inbäddade i så mycket regleringar att folket via sina valda ombud faktiskt hade en viss makt över dem. Under årtiondena efter Andra världskriget var banksektorn långt mer reglerad och mycket riktigt: bankkriserna var mycket mer sällsynta då än nu. Avregleringarna har befriat dem, och nu är det som om stora rovdjur går fria på världens gator.

En annan jättetall som är för stor för att falla är euron. Den infördes mot allt ekonomiskt förnuft. De som argumenterade ivrigast för denna jättevaluta var europeiska federalister – kort sagt folkpartister över hela kontinenten – samt en del vänsterintellektuella som såg det som ett bygge av solidaritet.

Men hela idén om en gemensam valuta, trädd över ett så spretande område som Europa, är feltänkt och har alltid varit det. Om den ska fungera måste först en oerhört centraliserad europeisk union byggas, en europeisk stat helt enkelt.

Bara så kan tillräckligt starka resurser samlas för att häva de kriser som uppstår när en del av Europa faller ner i kris, medan andra går bra.

Den tyske filosofen Jürgen Habermas skrev nyligen en artikel som syndikerades i de flesta större tidningar i Europa. Han tyckte synd om Grekland, med rätta, för att landet pressas till undergångens rand. Han efterlyste solidaritet.

Men jag vet inte hur många av läsarna av hans artikel som såg hur det skulle ordnas: Genom en extremt centraliserad europeisk stat.

Är det en bra idé? Kanske på några generationers sikt, vem vet. Men idag existerar ingen som helst gemensam europeisk identitet som kunde bära upp en så centraliserad och storskalig demokrati. Det är knappt demokratin fungerar på lokal, nationell nivå. EU tror jag på, men med begränsade uppgifter, som till exempel miljöfrågor.

Vad vi nu sett i snart sju års tid är en kontinuerlig kris för eurosystemet. Kombinationen av finanskraschen hösten 2008 och ett ytterst stelbent eurosystem, inriktat på åtstramning, blandade en giftcocktail.

Hade Grekland lämnat euron redan 2009 hade landets befolkning sluppit mycket av det nedbrytande ödesdrama som de nu år efter år, dag för dag, genomgår. En återtagen egen valuta hade blivit extremt svag, men hade kunnat få den grekiska ekonomin att skjuta fart, ungefär som Sverige klarade sig ur den djupa 90-taletskrisen genom att låta kronan flyta. Det var inte de borgerliga och socialdemokratiska regeringarnas drakoniska sparprogram som då räddade Sverige, utan just den flytande valutan. Besparingarna försenade snarare uppgången och inpräglade på en rad områden, till exempel skolan, ett kristillstånd som aldrig lämnat dem.

Men euron är för stor för att falla. Om min egen tall får fortsätta att växa kanske den faller i nästa storm men vilken storm kan få euron att falla?

Nu utpressar trojkan – EU, IMF och Europeiska centralbanken – det grekiska folket och den grekiska regeringen. De enorma sparprogram som genomförts har förvärrat läget och ekonomin står stilla, trots att i synnerhet IMF nästan garanterade att sparandet skulle få fart på ekonomin.

Jag ser inget slut på dramat. Det enda rimliga vore att Grekland överger euron. Men inte heller det innebär någon omedelbar lättnad, eftersom skuldberget finns kvar och omräknat i drachmer blir svindlande högt.

Men finns det någon annan väg på sikt?

Jag tror inte det.

Införandet av euron var ödesdigert. Det dröjde till den stora finanskraschen 2008 innan systemets brister på allvar uppenbarades. Sedan dess har spänningarna ökat i Europa. Om Tyskland haft en egen valuta skulle den idag ha varit skyhögt värderad, vilket varit utmärkt för södra Europa. Spänningarna skulle ha minskat.

Tallen står kvar. Bankerna och euron likaså. Det är bara på nätterna man kan drömma om ett Europa med, låt oss säga, hundra valutor.
Låt hundra valutor blomma? Det är roligt att skriva ut det, men det är bara en dröm. Allt som är stort är problematiskt.