Hur viktigt är det att tågen faktiskt går och kommer som de ska i Sverige? Jätteviktigt, enligt statsminister Stefan Löfven: ”Vi är beroende av järnvägen för att ta oss till och från jobbet, för möjligheten att ha en bra rörlighet på arbetsmarknaden, och inte minst för exportindustrin. Klarar vi inte det här, skadar vi svensk konkurrenskraft”, sa han härom veckan i samband med den rödgröna vårbudget som avsätter drygt en miljard per år till ökat järnvägsunderhåll 2016–2018.
En miljard ...
Ursäkta, men det är – i sammanhanget – växelpengar.
Järnvägen behöver mer, en kraftsamling som ger förutsättningar att inte bara lappa och i bästa fall laga, utan att kvalitetssäkra och modernisera och bygga ut.
Vill inte politikerna? Är de alldeles för ointresserade, eller krona-för-krona-försiktiga, trots järnvägens akuta tillstånd? Då måste vi tvinga dem, skrev jag i min senaste ledare (4/5) som uppmanade till tågmyteri.
Poliktiker – oavsett färg – borde läsa alla mejl och höra alla telefonsamtal som kom efter den artikeln. Det visade sig finnas väldigt, väldigt många frustrerade, förbannade och förtvivlade tågmyterister där ute.
En av dem är Ulla. Hon berättar hur hon i samband med en tågresa drabbats av en ”helt konkret upplevelse av att detta är farligt – i varje fall inte säkert”. Hon fortsätter:
”Jag är resvan och ingen ängslig natur. Jag har åkt den här sträckan regelbundet sedan 1958 (!) och känslan av påtaglig fysisk risk i samband med svenska tåg har varit minst sagt främmande. Tvärtom! Det kändes tryggt att komma till svenska tåg när man varit ute och rest i Europa. Nu är det skakigt på alla möjliga sätt.”
Ulla avslutar:
”Tilliten till tågen är värd mer än alla budgetars under- och överskott tillsammans. Förlorar vi den blir vi fattiga på riktigt.”
En annan myterist är Seppo. Han berättar hur han blev kvarlämnad i ett mörkt Tierp med andra resenärer. Det var smällkall vinter men varken ersättningsbuss eller någon information kom. Det blev att ta taxi. Han vill framhålla hur SJ-personal har räddat resor, att de gör vad de kan, men: ”Det är så ytterligt fånigt att tågtrafiken i ett pluttland knappt stort som New York i invånare ska dela upp resenärer mellan olika utförare.”
Anita litar inte på att privata utförare i järnvägskedjan sköter sitt jobb:
”Girigheten verkar råda på de flesta håll i samhället nu mera och då blir det illa.”
Carl-Johan resonerar:
”Underhållet av banorna är utlagt på en mängd underentreprenörer. Det innebär att när något är trasigt får dessa något att göra ... Begrunda entreprenörernas incitament för att utföra ett långsiktigt hållbart arbete!”
Inger mejlar om sin resa fram och tillbaka till Malmö från Stockholm. Hon beskriver det som en tämligen ordinär upplevelse, det vill säga: 25 minuter försening på vägen ned och 55 minuter försening på vägen upp.
”Regeringen fortsätter att pumpa in pengar till något som vi redan vet inte funkar”, konstaterar Inger som tror att Trafikverket visst skulle kunna ta över det samlade ansvaret.
Lennart bekräftar även han hur svårt det har blivit att välja tåg som transportmedel. Själv åker han trots allt mycket tåg i tjänsten: ”Man tar tåget dagen före från Växjö för att komma i tid till mötet i Göteborg eller Stockholm. Eftersom jag har uppdrag för regeringen sedan 2006 blir det skattebetalarna som får betala för hotellnatten. Plus traktamentet. Alternativt blir det flyg.”
Anna har en mardrömsresa att dela med sig av. Hon skriver: ”Ingen orkar vara arg på SJ längre, vem ska man bli arg på?” Själv blev hon till sist nästan tre timmar försenad när hon skulle ta sig från Stockholm till Skövde: ”Missade mitt möte och ingen höjde ens på ögonbrynen över det.” Anna gillar ändå tåg. Hon fortsätter åka, ”även om även jag är lite rädd ibland och undrar när första olyckan med passagerarskador ska ske”.
Så fortsätter det. Tågmyterist efter tågmyterist vittnar om en vanskött järnväg. Jag tror att politiker gör klokt i att lyssna.
Alla vi mot fegheten.
Alla vi för en fungerande järnväg.
Alla vi som vill att landets kommunikationer speglar Sveriges välstånd och signalerar framtid snarare än förfall.
Sverige kan inte vara ett X2000 som färdas längs dåligt underhållen räls med kroniska förseningar och bajslukt från översvämmade toaletter.
Sverige måste vilja bättre.
