När jag växte upp var det vanligt att pojkars dåliga beteende bortförklarades med att de inte visste bättre. Vi fick utstå nyp och slag, kommentarer och tafs och bad vi om hjälp fick vi höra att det var så pojkar visade känslor.  ”De är ju kära i dig!” var svaret.  Ibland fick vi höra att det var vårt eget fel. Och vi, liksom pojkarna, fick lära oss att det inte var så farligt. 

Men att bli indragen på toaletten och avklädd mot sin vilja för att nyfikna pojkar vill känna på nyutsprungna bröst är inte ofarligt alls. Min självbild och kvinnosyn tog sin form genom en skolgång av pojkars påträngande händer. Jag minns inte att någon vuxen reagerade över huvud taget. Men jag minns att jag förstod väldigt tidigt att min kropp inte är min, att min kroppsliga integritet inte behöver respekteras och att andra människor när som helst har rätt att ta för sig.

Att kränka, trakassera och på andra sätt sexualisera kvinnor är socialt accepterat. Inte bara bland pojkarna i skolan utan bland vuxna män, på våra arbetsplatser, på krogen, i vardagen. Vi kallar det inte ens för sitt rätta namn utan avfärdar det som uppskattning, komplimang, skämt, skoj, glimten i ögat, jargong. Vi uppmuntras ofta att tåla det som händer oss.

Och nu är det dags för nästa generation, våra döttrar och söner, att formas på liknande sätt. Och vi står bredvid, handfallna, ovilliga att sätta stopp. Min dotter är sju år. Det börjar snart. Flickor i hennes klass har redan blivit kallade för horor av jämnåriga pojkar. 

Att vara kvinna är att alltid vara ett villebråd. Det innebär att vi alltid måste vara beredda, för rätt som det är så har vi en hand mellan benen eller en ovälkommen kroppsrecension. Om vi har tur vill säga. Risken att bli utsatt för ett grövre övergrepp är ett konstant närvarande faktum medan våldtäkt sällan ses som just våldtäkt.

De som försöker berätta tystas snabbt. När förebyggande åtgärder föreslås, som uppdelning i badhusen eller kvinnoseparatism så slår allmänheten bakut. Det är ingen lösning påstås det, men vad är lösningen då? Inga konkreta förslag har ju kunnat presenteras hittills och världen ser likadan ut i dag som den gjorde när jag växte upp. Vad måste hända innan kvinnor får rätt till fredade zoner och innan vi fattar att vi inte kan fortsätta stoppa huvudet i sanden? ’’Anmäl!” säger många. ”Kasta ut de som tafsar” säger andra. Men ska vi verkligen fortsätta försöka lappa ihop när skadan redan har skett i stället för att börja ta problemet på allvar och motverka från grunden?