Nu verkar arbetstidsförkortning äntligen ha tagit sig upp på agendan.

S-ledaren Magdalena Andersson uppges överväga att driva frågan. Det hoppas jag att hon gör: arbetstidsförkortning är en perfekt valfråga för vänstern (som S förhoppningsvis fortfarande vill ingå i).

När 40-timmarsveckan utmanas blir det genast irriterat i högerlägret. Kanske ligger det i borgerlighetens natur att identifiera sig med sitt yrke, att ha drag av arbetsnarkomani. Framför allt är de övertygade om att kortare arbetstid skulle leda till samhällskollaps.

Arbetstidsförkortning får högern att se rött. De vill inte ens ta in fakta.

Trots en 150-procentig ökning av produktiviteten har arbetstiden per svensk arbetare ökat sedan 1980. I Frankrike har 35-timmarsveckan skapat 350 000–500 000 jobb, enligt Kommunal-utredaren Hampus Andersson.

Var har vinsterna från produktivitetsökningen hamnat då, undrar skeptikerna naivt. Ja, var tror ni? 

Svenska toppchefer har en genomsnittlig inkomst som motsvarar 22 industriarbetarlöner, enligt LO. 1980 motsvarade toppchefernas inkomst 4,9 arbetarlöner.

Det är klart att makteliten inte vill betala. Därför måste frågan drivas från vänsterhåll.

Motståndarna inom S oroas över personalbristen. Det gör jag med: utan arbetstidsförkortning kommer den nuvarande arbetsstyrkan att slitas ut och den framtida att skrämmas bort. 

Frågan är inte om vi har råd att prova, utan om vi har råd att avstå.

Tänk om du fick ta fredag i dag.