Politiker är människor.

Jag har sedan 90-talet använd ordet ”maktlöshetssjukan” för att försöka sammanfatta hur politiken vrider sig som i plågor och hela tiden berättar för väljarna att ”pengarna är slut” eller att ”det finns inga resurser” eller ”nu måste alla se över kostnaderna då tiderna är sämre”.

Problemet är att tiderna alltid kallas sämre samtidigt som tiderna, när vi pratar ekonomi, aldrig varit så goda som nu.

Tack vare stora offentliga stöd till löntagare och företag blev Sverige ett rikare land trots pandemi och rädsla hos medborgarna. Tänk om Magdalena Andersson (S) hade sagt ”det finns inga pengar” när corona slog till, då hade Sverige varit motsatsen idag, ett sönderslaget och fattigare land.

Dock, att det plötsligt finns en massa pengar som inte fanns några månader tidigare är ju ett underbart exempel på felaktig information.

Men det fungerar eftersom för de flesta medborgare så har inte Sverige blivit rikare, de flesta har inte fått det bättre, det är en mindre andel av befolkningen som seglat iväg och fått allt större del av den där rikedomen.

Så det är inte så konstigt om löntagare tror på påståendet att det inte finns några pengar eftersom man ju inte sett dem själva.

När jag några månader i år åkte runt landet och berättade på möten om varje stad jag besökte och visade deras gemensamma förmögenhet och de pengar kommunen har, så blev jag inte förvånad över att publiken häpnade över siffrorna. Totalt är kommunernas förmögenhet över 754 miljarder och de finansiella överskotten – pengar i handen – över 281 miljarder. Men desto mer skrämmande var att de inbjudna lokala politikerna på scenen inte hade någon koll alls själva.

De hade fått maktlöshetssjukan och var felinformerade allihopa. (Ja, jag vet att det är artigare att skriva ”många” eller ”de flesta”, det låter snällare men det var faktiskt ”allihopa”.)

Den absolut mest grundläggande kunskapen om kommunernas ekonomi saknades.

När jag och Sten Ljunggren gör den årliga budgetgenomgången så har vi oftast med ett diagram som visar det totala finansiella överskottet som offentlig sektor har i Sverige. Siffrorna kommer direkt från statsbudgeten men refereras aldrig av politiker och rapporteras aldrig i media. Troligen för att den inte stämmer med den politiska debatt som samtidigt pågår, den där om att vi inte har råd och att vi måste spara.

Jag tillhör de som gillar diagram, de är ofta en bild över utveckling, så du får den här igen.

Det här är ju fullständigt hisnande siffror. Kommande år har vår gemensamma sektor 1 780 miljarder som inte används till investeringar, förbättringar, trygghet och jämlikhet. (Det mesta ligger istället på börsen.)

Den brutala sanningen är att vi inte behöver låna något, inte spara något, inte avbetala något, våra tillgångar är så oerhört mycket större än skulderna, vi kan finansiera det ”gröna folkhemmet” med alla dess klimatbehov utan problem. 

Men om man tror att offentlig sektor är fattig, då kan man ju inte ens tänka tanken att det finns en annan politik än den rådande.

Den här maktlöshetssjukan gäller inte alla politiker. När Anders Borg (M) sänkte skatten 2007 (jobbskatteavdraget) gjorde han det i vetskap om att det fanns en fet kassa som ansamlats på 00-talet som gjorde det möjligt. När Ulf Kristersson (M) lovar att ge 400 miljarder till ny kärnkraft (utanför budgeten) är det samma kassa han i grunden gräver i. 

Men man säger det inte. 

Lustigt nog har felinformationen även styrt Miljöpartiet liksom Vänsterpartiet genom att de istället för att diskutera detta enorma ansamlade överskott istället har föreslagit skattehöjningar för att ha råd med välfärd och klimatomställning. Det är ett på förhand dömt projekt eftersom de flesta löntagare som inte sett att de fått det bättre, knappast blir glada över att få det sämre. Inte ens för en god sak.

Å andra sidan måste man erkänna att det är svårt att förklara hur rika vi gemensamt är för någon som själv drabbas av krisvintern och minskade löner.

För det är ju det som händer just nu.

Svenska löntagare kommer få sänkta löner och därmed kommer ekonomin gå sämre eftersom det är de vanliga löntagarna som driver ekonomin framåt med sin konsumtion och sina satsningar. De rika lägger mest på hög.

Nu kommer ingen ansvarig makthavare eller stormedia säga att löntagares löner sänks, man kommer skylla på inflation och dessutom ha fräckheten att säga att om löntagarna inte accepterar lägre lön så skapar det ännu mer inflation.

Detta trots att det är ju inte löntagarna som höjer priserna. Det är alltid företagen. 

Tänk om facken svarade att vi måste höja lönerna för annars skapar ni bara ökad inflation med era alldeles för höga vinster.

Nu kommer det inte att hända.

För fackens förhandlare har även de fått för sig att det är löntagarnas fel att priserna stiger.