Stackarna får kämpa sig igenom sega surdegsbröd och stenhårda morötter, stå ut med syrliga juicer och söta bakverk. Och de ska vara med oss hela livet efter det att mjölktänderna har trillat av, stå starka trots att vi slarvar med mellanrumsborstningen fast vi säger att vi aldrig slarvar med mellanrumsborstningen (eller dricker läsk eller äter godis eller röker eller snusar). 

Ingen gillar tänder förutom tandläkare, som av någon mystisk anledning – men för detta är jag tacksam – tagit beslutet att ägna sitt yrkesliv åt att grotta runt i människors mun och tillfoga stor smärta. För en ångestfylld people pleaser som mig är det dessutom nästan lika smärtsamt att få kritik för tandsten som att ta bort tandsten. 

Och särskilt jobbigt är det att gå till tandläkaren eftersom det är så förbannat dyrt. Jag har förvisso tandvårdsavtal: dels för att lura mig själv att det inte kostar något och dels för att få regelbundna kallelser och därmed inte hänfalla åt min tandläkarskräck. 

Men så hade jag knappast agerat om jag inte haft föräldrar som betonat vikten av bra tänder, och som själva hade friskvård och uppmanade mig att skaffa det jag med, när jag till slut – denna mörka dag – blev för gammal för kostnadsfri tandvård. 

Och det är just i ung ålder tandhälsan kan bli avgörande: dålig tandhälsa som barn kan leda till dålig tandhälsa som vuxen. Ändå har regeringen valt att sänka gränsen för när man börjar betala för tandvård från 23 till 19 år, med motiveringen att äldre behöver stödet mer. 

Men om ungas tandhälsa försämras riskerar de alltså dålig tandhälsa även senare i livet – och som bekant är dagens unga framtidens gamla. Det är alltså ett dumsnålt, rentav kontraproduktivt, förslag som Tidöregeringen presenterat – och som nu blivit verklighet.

Absurditeten i att vi placerat tänderna i en egen kategori i stället för att se dem som en del av sjukvården, av kroppen, blir tydlig när Arbetet skriver om ett fall med en tumör i käken.

Det är inte riktigt klokt att överlevnad blir en fråga om pengar.

Det är fackförbundet Sekos ordförande Gabriella Lavecchia som drabbats, och tumörens val av placering gör att behandlingen klassas som tandvård, inte sjukvård. Och vi vet vad det betyder: det blir dyrt. Dumma tumör som valde att sätta sig just där.

Lavecchia har råd, betonar hon, men många hade haft svårt att klara en sådan utgift, som heller inte går att prioritera bort: det är en tumörbehandling vi pratar om, inte en tandblekning. Det är inte riktigt klokt att överlevnad blir en fråga om pengar. 

Ungefär var femte svensk lider av tandläkarskräck i någon utsträckning. Många undviker helt att gå till tandläkaren, vilket kan få stora konsekvenser för tandhälsan. Att ett besök kan bli snordyrt gör knappast tröskeln lägre. Unga med tandläkarskräck lär inte vara sugna på att betala för lidandet ett besök hos tandvården innebär – eller så har de helt enkelt inte råd.

Jag har svårt att hitta andra argument än att tänderna de facto är en del av kroppen. Jag vill inte ge högern några idéer, men: vilka andra kroppsdelar ska vi utesluta från sjukvården? Tårna? Örsnibbarna? Fingrarna? Tänk hur mycket pengar vi kan spara!

Politik handlar som bekant om att prioritera. Vi skulle till exempel kunna prioritera friska tänder, oavsett plånbokstjocklek. Det finns pengar att ta av – typ bidrag till städhjälp och renoveringar – men det är aldrig de välbemedlade som ska bidra. I stället blir det, än en gång, de utsatta: de unga med begränsade resurser och de med tumörer som satt sig på fel plats. 

Gabriella Lavecchia vill att Socialdemokraterna ska driva frågan om samma högkostnadsskydd för tandvård som för sjukvård. Självklart ska det göra det, det finns inga argument mot en sådan hållning. 

Det är dags att ge lite kärlek till kroppens lilla mobboffer.