Det var andra tider då, under statartiden. Stockholm dominerades av stora herrgårdar ägda av adeln. Ett fåtal bönder ägde sina egna gårdar. De största jordbruken hade det bra. I och med det stadsnära läget gick affärerna som tåget. Det fanns behov av arbetskraft och man hade råd att anställa. Men det var knappast tal om särskilt mycket lön i den mening vi pratar om lön nu för tiden. Anställning, i den mening vi pratar om anställning nu för tiden, var inte heller att tänka på. Och arbetskraften, ja, den bestod av gifta, manliga arbetare. Hustrun kom på köpet som gratis arbetskraft. Och någon skulle ju hålla stugan varm och ställa mat på bordet också. Lön: liten basic bostad och livsmedel. Fisk, mjölk, vete och råg.
Den här tiden har vi, så att säga, lagt till handlingarna. I dag pratas det nog mest om den i fackliga sammanhang. Typ ”ni vill väl inte ha det som på statartiden” eller ”det här är ju vår tids statare”. Och så fattar ganska få utanför LO-toppsvärlden vad saken gäller egentligen.
Tur då att vi, måhända lite otippat, har julkalendern i SVT här som folkbildare när det behövs som mest. För er som inte sett kalendern handlar den om ”moderna” barn som får uppleva hur det är att leva en dag i en annan tid. Och tredje advent var statartiden kommen.
Avsnittet i fråga bjuder en vanlig familj. Mannen arbetar (läs ägs) av en godsherre och frun (som alltså också ägs) arbetar gratis med att mjölka korna. Tre barn finns i hushållet. Ett till är på väg. Familjen oroar sig över om maten kommer att räcka när barnet kommer. Den räcker knappt som det är. Mannens bror har, liksom en fjärdedel av Sveriges befolkning, flytt till Amerika för att starta ett nytt liv där. Tänk om Amerika hade stängt gränserna då... Ja, det är en annan historia. Den här familjen kan inte åka i alla fall. För det går inte att betala -biljetter med mjölk och vete. Och när desperationen slår till tvingas de ställa ut sina barn på barn-auktion.
Tiden då vi var statare och adel – som väl i princip var vad överklassen och delar av näringslivet är i dag – saknade två saker. Den -saknade fackföreningar och den saknade arbetsrätt, alltså lagar som reglerar arbetsmarknaden.
I dagens samhälle kan människor, som hade kunnat vara ägda, istället organisera sig tillsammans och tvinga fram bra villkor – allt med lagens stöd. Och vi har regleringar för hur mycket vi får arbeta och hur mycket vi ska vara lediga. Och att vi inte kan bli behandlade hur som helst. Så långt allt gott.
Men tänk om dessa saker skulle tas ifrån oss. Det kan tyckas omöjligt. Och det är det kanske. I alla fall osannolikt. Eller?
Under förra mandatperioden utgjordes politiken av borgare och SD i samarbete, hur mycket Moderaterna än framhävde att det inte var så. Och inom Moderaterna lyfter nu många att det vore rimligt att släppa in SD i värmen.
För några år sedan var Moderaternas partiledare Anna Kinberg-Batras hjärtefråga att Stockholm skulle bli en arbetsrättsfri zon. En fristad från anställningstrygghet, medbestämmande i arbetslivet och rättigheter för arbetstagare närmare bestämt. Och på Sverigedemokraternas landsdagar motionerades det friskt om att föreningsfriheten skulle inskränkas och att fackföreningar inte längre skulle hålla på med arbetsrätt.
Moderaterna och SD närmar sig varandra och har gjort det under lång tid. Vad det i längden skulle kunna innebära för arbetsmarknaden i Sverige, att de någon gång får bestämma lite som de vill, såg vi i julkalendern förra advent. Kaos och rättslöshet. Statarsamhället 2.0. Ungefär.
