Joe Biden uppvisade under sin långa politiska karriär aldrig några tecken på att han en dag skulle stå beredd att sjösätta både ett välfärdsprogram och ett grönt program samt strunta i varningarna för budgetunderskott. För bara ett år sedan framstod detta som helt förkastligt i ögonen på det etablissemang han själv tillhör.
Hur är det möjligt?
Förklaringarna är flera. Pandemin och den kris den orsakade har sprängt bort mycket av det ekonomiska tänkande som så länge lagt bojor på reformismen. Efter Donald Trumps sorti framstår praktiskt taget allt vad en amerikansk president företar sig som förnuftigt och normalt och som så ofta funkar det bäst om en mittenpolitiker överraskar med radikal politik – samma expansiva idéer lanserade från tydligt vänsterhåll hade snabbare och mer massivt avfärdats som galenskap. Men nu har vi en situation där allt slags etablissemang, från liberaler och vänsterut, är så upprymda av att slippa Trump att de i alla fall tillsvidare är beredda att överse med Biden-administrationens historiska satsningar. Men vi får se hur det går. I Sverige har exempelvis Dagens Nyheters liberala ledarsida redan börjat sova allt sämre på grund av Bidens oansvariga vänstersväng.
Men jag tror inte att det handlar så mycket om Biden själv. Istället har något hänt i det demokratiska partiet i USA. Bidens vänstersväng föregicks av fem års framgångsrikt hamrande på den allmänna opinionen från framför allt Bernie Sanders sida. I synnerhet väljarna under 45 år och inte minst många latinoväljare har tagit till sig hans budskap om ett slags socialdemokratisk klasspolitik. Inom det demokratiska etablissemanget var Sanders aldrig populär. Därifrån hade han nästan noll stöd och motarbetades. När han nådde framgångar i de båda primärvalskampanjerna oroade sig de övre skikten i det demokratiska partiet ihjäl sig – och det var för övrigt likadant bland socialdemokratiska ledarsikt i Europa och inte minst Sverige.
Jag minns fortfarande Stefan Löfvens plötsliga tystnad när jag vid ett tillfälle frågade honom om han inte var glad över att Berne Sanders talade om demokratisk socialism så att hela planeten hörde det. Han såg då ut som om någon uttalat det otrevliga ordet fastighetsskatt.
När Sanders först annonserade sin primärvalskampanj 2015 var det knappt någon som brydde sig. I New York Times hamnade nyheten på sidan 27. Men två primärvalskampanjer senare hade hans stab och alla de entusiastiska väljare de fick med sig faktiskt omformat den interna opinionen i det demokratiska partiets väljarkår – trots att han till slut förlorade de kampanjer han ställde upp i.
Det centrala i den vitalisering av amerikansk demokrati som Sanders stått för är att han satt löntagarnas materiella intressen i fokus. Medan media och världen nog ser Black lives matter-demonstrationerna som det viktigaste som inträffat i USA på senare år – och vid gud, de har verkligen varit avgörande för att bidra till att bota USA från polisvåld och rasism – så tror jag att Sanders-vänsterns fokus på välfärd, anständiga löner och klasskamp mot de ekonomiska eliterna nu och på sikt betyder långt mer.
Så länge fattigdomen hemsöker svarta områden kommer nämligen rasismen ändå att förbli svårutrotlig och vi vet att demoniseringen av fattiga svarta gör att även medelklassens svarta demoniseras. Vit arbetarklass som känner sig trängd av försämrade levnadsvillkor gynnar heller inte bekämpandet av konservativa idéer. Och kom ihåg: Supermiljardärer som Jeff Bezos har inga svårigheter att ställa upp på Black lives matter – men Sanders ekonomiska program kan Bezos givetvis inte ställa upp på.
Det går inte att veta hur utfallet blir av Biden-administrationens vänstersväng. Den kan exempelvis sluta i en våldsam inflation. Men i bästa fall påverkar den inte bara USA i jämlik riktning utan får betydelse för en progressiv reformism världen över. När Biden höjer bolagsskatten och andra skatter blir det lättare att driva samma politik även i Sverige och Europa. I alla fall öppnar sig en möjlighet till det som nyss i realiteten inte existerade.
Det är ett nytt politiskt läge, deklarerade Löfven i senaste partiledardebatten. Han sa det med låg röst, mycket lägre röst än just Biden. Men det är ett nytt läge nu. Pandemin fläkte upp klassamhället och det borde vara självklart med en vitaliserad socialdemokratisk klasspolitik. De gamla strama budgetreglerna övergavs under pandemin och ingen har dött av det, tvärtom.
Ja, jag är glad. Jag hade aldrig kunnat drömma om att en äldre herre, som ibland verkat aningens bortkommen, skulle gå spetsen för det reformtänkande som USA och resten av världen behöver. Så tack Bernie, för vad du gjorde för Joe!
