Det som fascinerar mig storligen är att denna högerhegemoni ständigt utmålar sig som offer för vänstern och den enligt dem skräckinjagande ”politiska korrektheten” och anti-rasister. De hånar dem som känner sig kränkta av strukturell rasism, erkänd i USA, men enligt dem tydligen inte något problem i Sverige. Exakt vad är det de vill? Leva i ett land där de slipper mothugg?
En ledarskribent i SvD klagade på att det är svårare att ”komma ut” som Sverigedemokrat än som homosexuell. Det är meningen att det ska vara svårare; idén att vissa raser, numera benämnda kulturer eller religioner förstör det svenska samhället borde för alltid vara tabu därför att om det är något vi kunnat lära av historien är att rasifieringen av medmänniskor leder raka vägen till helvetet. ”Aldrig mer.” Om SvD klagat på att det är svårare att komma ut som anti-semit än som Sverigedemokrat; hur skulle det ha låtit?
Jasenko Selimovic, före detta statssekreterare hos Liberalerna, numera i EU skrev en lång drapa i DN om hur svårt det var att varna för kommande flyktingströmmar. För mig är hans artikel obegriplig. Alliansen, där Selimovic jobbade och hade egenmakt hade i samarbete med MP knäsatt en generös flykting- och asylpolitik, krönt av dåvarande statsminister Reinfeldts ”öppna era hjärtan”. Eftersom vänstern oftast hyllar en generös flyktingpolitik blev högerns nya politik ett slags kioskvältare: nu var ”alla” överens och Sverige hyllat som en ”humanitär stormakt”. Om Selimovic redan då anade vad som komma skulle hade han bort säga det; det var knappast vänstern eller anti-rasister, som på den tiden hindrade honom utan lojaliteten gentemot Alliansen. Men han teg tills S-MP övertagit regeringsansvaret, komplett med den knäsatta asylpolitiken; då kunde han skylla på anti-rasister, politiskt korrekta ledarsidor eller vänstern.
Att säga sitt hjärtas mening, tvärtemot den rådande opinionen är alltid farligt, det är priset man får betala för att sätta sin övertygelse framför karriären, men Selimovic skyller andra för att han teg. Ingen av ”oss” kunde ana att så många EU-länder skulle visa sig så xenofoba. Vi är en stor, rik kontinent som har plats för dem som flyr infernon à la IS skräckvälde i Syrien och Irak eller Assads mördande och utsvältning av det egna folket. Visste Selimovic från början att majoriteten av EU-länderna skulle svika? Varför berättade han i så fall inte det? För om EU delat på flyktingmottagandet hade vi som Angela Merkel sa i Tyskland klarat det. ”Wir schaffen es”! Nu lämnades Tyskland och Sverige ensamma med sin generositet gentemot världens fördrivna och idén att börja håna Sverige och Tyskland, därför att de ville väl, är bland det avskyvärdaste jag sett; en ny iskall höger som förlöjligar solidaritet.
Att uppvigla rädslan för det främmande är ett sätt att skaffa makt. ”Aldrig mer”, efter andra världskriget och Förintelsen betydde att aldrig mer slå följe med dessa våra mänskliga impulser, Michel Houllebecq kallar dem ”det lägsta i människan”. Det tabut tycks nu brutet. Houllebecq har skrivit en skicklig och häpnadsväckande biografi om H.P. Lovecraft, amerikansk kultförfattare på modet, skräckens och fasans mest barocka skildrare, ett geni anser Houllebecq, som road och chockerad i detalj beskriver Lovecrafts allra innersta drivkraft; en fullkomligt patologisk rasism, ett rashat som överstiger absolut allt. ”Det är rashatet som framkallar Lovecrafts poetiska transtillstånd … det är det som kastar ett avskyvärt och katastrofalt ljus över hans sista stora texter.” Och han citerar ett brev Lovecraft skrev på 1920-talet: ”Jag hoppas det blir krig tillslut – men inte innan våra medvetanden helt och hållet befriats från de humanitära bojorna av den syriska vidskepelse som Konstantin påbjöd. Låt oss då visa vår fysiska styrka som män och arier, låt oss genomföra en metodisk deportation som inte går att undkomma eller återvända ifrån.” Han låter som sin landsman Donald Trump, som idag vill deportera elva miljoner ”illegala” invandrare. Lovecraft dog 1937, men han fick ju ”sitt” krig 1939.
Lovecrafts rashat exploderade när han, puritan från en protestantisk småstad kom till New York och ”knuffades omkring av lågt stående varelser” kallade allt sådant som vi strukit ur dagens vokabulär till olika högerskribenters förtrytelse.
Houllebecq döljer inte alls att han som livsled tonåring, som hatade livet fick en lyckochock när han började läsa Lovecraft; äntligen texter som motsvarade hans fasa inför människorna och det meningslösa livet. Och Lovecraft skriver helt hypnotiskt; hat och rashat kan såklart skapa det vi kallar konst.
Men vad jag ser är detta: Sen andra världskriget har vi stackars människor stretat med att finna ett sätt att vara hyggliga mot varandra. Högern vill säga att det har misslyckats och vill inte låtsas om att den råa, otyglade kapitalismen sett till att det blivit så, utan börjar nu lansera obarmhärtigheten, den starka ledaren och ondskan som de ”egentliga” livsvillkoren. Det är vad vi nu har att kämpa emot.
Fotnot: Med Konstantin menar Lovecraft antagligen den kejsar Konstantin som på 300-talet skapade Konstantinopel och tillät kristendomen, vad han menar med ”syrisk vidskepelse” har jag inte lyckats utröna. Men med kännedom om mina läsare kommer någon att undervisa mig!
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
