Jag tänker nästan varje dag på en Helene som mejlade i somras, via redaktionen, efter att jag skrivit en ledare om rasism. Jag läste mejlet när jag vaknade i mitt flickrum hemma hos mina föräldrar. Jag fick tårar i mina ögon och ville liksom krama varenda bokstav som Helene skrivit. Jag klarade inte av att svara henne, för inget jag skrev var bra nog i mina ögon. Det var lite grann som när man köper ett skrivblock med vackra pärmar, men som man inte riktigt vågar skriva i, för det är alldeles för fint för ens handstil. Det slutar med att blocket förblir tomt. Men jag fortsatte att ta fram Helenes mejl och det har varit som en tröstande hand när samhällsklimatet gjort mig modlös. Efter terrordådet i Trollhättan var jag livrädd för svärdsmän då jag var på väg hem från skolan. Men jag blev lite mindre rädd när jag tänkte på att Helene kanske satt på samma spårvagn som jag. Jag har behövt hennes mejl ofta den här hösten.
Den senaste tiden har jag upplevt en total uppgivenhet. Majoriteten av Sveriges befolkning har både genom sin rösträtt och sitt vardagsengagemang visat att de inte tror på den rasism och primitiva egoism som är Sverigedemokraternas politik. Men ändå måste de till sin ohyggliga fasa bevittna hur politiken de förkastat praktiseras av regeringen, Moderaterna och hans moster. När Sveriges politiker ger fullständigt fan i både asylrätten och självaste FN:s flyktingkonvention, så är det lätt att känna att man inte bor i en demokrati längre. För det är bara i diktaturer som makthavarna skiter i att respektera mänskliga rättigheter. Senaste gången jag kollade så var Sverige inte ett sånt land.
Hela poängen med en demokrati är att den ska värna mänskligheten. Mänsklighet är ett annat ord för ”jordens befolkning” och ”alla människor”. Den som inte tror mig kan kika i en synonymordbok. Där kan man också se att mänsklighet även är ett annat ord för barmhärtighet. Om man ser sig själv som arten människa så måste man därför vara barmhärtig mot alla hjälpsökande människor, oavsett deras ursprung. Kan man inte det så ska man kanske seriöst överväga att byta art. Alla politiker som stöttar och driver den inhumana flyktingpolitiken vi har i Sverige i dag, förstör inte bara värnlösa människors liv utan reducerar även moder Svea till att bli den värsta sorten av djur. Ett rabiessmittat monster som hugger sin egen artfrände i ryggen.
I väntan på att dessa politiker ska ta både sitt förnuft och sin mänsklighet till fånga, så kan vi andra ta vara på den enorma humanitet som ryms i Sverige, den som inte hörs särskilt mycket men som gör desto mer. Refugees Welcome är en rörelse där man kan hjälpa nyanlända och vara det allra svenskaste som finns, nämligen solidarisk. Jag vill även slå ett slag för Tillsammanskapet. De beskriver sig själva som en aktivistplattform för initiativ, nätverk och föreningar som arbetar för att stärka sammanhållningen i lokalsamhället. I dag finns det 50 tillsammans-grupper runtom i hela Sverige. På deras tillsammanskaféer och manifestationer ser jag den kraft som jag fick genom Helenes mejl. I Refugees Welcome finns den medkänsla hon visade mig.
Jag skriver ofta om superhjältar, för de hjälper mig att både förstå och kämpa för mänskligheten. Fram tills nyligen var Spiderman min egen personliga hjälte. Men i dag är det Helene som är den hjälten. Vad Helene skrev är en privatsak mellan oss två; kalla mig för gammaldags, men jag anser att man inte ska publicera något som någon skrivit till en i förtroende. Det enda ni behöver veta är att Helene såg min ledartext, för vad den egentligen var, nämligen ett rop på hjälp. Och hon visade mig hur man är det allra bästa i mänskligheten.
