Vi kan börja med den elmarknad som avreglerades 1996. Enligt klassisk ekonomisk teori skulle det leda till lägre elpriser. Det blev tvärtom. Den här vintern får vi beskåda hur regeringen tvingas till brandkårsutryckningar för att stötta hushåll som drabbats av skyhöga elräkningar. Vänsterpartiet har pekat på att exporten av el till kontinenten leder till övervinster för kraftbolagen, samtidigt som konsumenterna särskilt i syd drabbas av skenande elkostnader. Mirakulöst nog håller Svenskt Näringsliv med om den analysen. Som om detta inte räckte: Den fria elmarknaden har enligt fackförbundet Seko lett till starkt ökad otrygghet och fler olyckor på arbetsplatserna, när underleverantörer konkurrerar med lägsta möjliga anbud. 

1992 införde dåvarande Bildtregering skolpengen och friskolerevolutionen inleddes på allvar. Snart 30 år senare ser vi ett friskolesystem som utarmar kommunala skolor och bidrar till segregation samtidigt som systemet lägger stora summor som består av skattemedel i fickorna på växande skolkoncerner. Social­demokraterna har inte förrän de senaste åren klarat av att hårt kritisera detta vanvett, trots att även borgerliga väljare oroas och störs av att vinster blir viktigare än likvärdig skolgång.

Arbetskraftsinvandringen. Tillsammans med det aningslösa Miljöpartiet avreglerade Alliansregeringen 2008 arbetskraftsinvandringen. Följden har blivit ett snabbt växande skuggsamhälle, senast illustrerat av statsministerns städbolag. Journalisten Elinor Torp menade nyligen i Expressens podd Lägg ut att det kan handla om hundratusentals människor som exploateras på botten av samhället, i städ- bygg- och restaurangbranschen. Utan rättigheter är de helt i händerna på giriga arbetsgivare.

Rut och rot. Rut-avdraget har sedan det infördes 2007 gjort att hushåll med höga inkomster slipper skatt. Det är därför det rätteligen bör kallas rut-bidraget. Riksrevisionen pekade häromåret på att ”reformen” troligen inte alls är självfinansierande utan utgör en kostnad för det allmänna. Och medan offentliga lokaler ibland kan bli ganska dammiga är dyra villor och överklassvåningar idag minutiöst städade. Rot-bidraget i sin tur gynnar välbeställda som äger sin bostad. Rot-bidraget var från början tänkt som en konjunkturpolitisk åtgärd men har blivit ett bestående bidrag.

1994 infördes ebo-lagen, som nu trots allt kan vara på väg att förändras. Motivet bakom lagen var att staten skulle slippa åtagandet att fixa bostäder åt asylsökande och istället överlämna det till dem själva. Följden har blivit trångboddhet och ökad segregation.

Det nya pensionssystemet som klubbades igenom 1994 överförde ansvaret på enskilda individer, samtidigt som en stormflod av premiepensionsfonder släpptes loss. En av slutstationerna för detta gigantiska experiment är domarna mot pensionsbolaget Allra. En annan är att pensionerna för en stor del av löntagarna blir allt knappare.

Sjukförsäkringen blev ett utförsäkringssystem under loppet av 00-talet. Den så kallade arbetslinjen tvingade otaliga människor ut i misär när Sverige fick ett av de hårdaste systemen i hela OECD. Regeringen Reinfeldt var skyldig till detta haveri, men S-regeringarna som följde gjorde länge absolut noll för att rätta till situationen. Tvärtom, kan man säga: Regleringsbreven till Försäkringskassan som kom från den rödgröna regeringen ökade pressen på de sjuka.

Det här är bara några dystra lager i det enorma nyliberala berg som uppreser sig framför oss i det svenska samhället. Jag skulle kunna räkna upp många fler områden där avregleringar, hårdare tag och stora skattesänkningar för de rikaste försämrat för massor av människor, från pulveriseringen av Arbetsförmedlingen häromåret till de borttagna bostadssubventioner som gjorde att bostadsbyggandet i årtionden blev helt underdimensionerat och den sociala bostadspolitiken upphörde.

Ja, jag ser hela detta berg av nyliberalt slagg som en grundorsak till de högerpopulistiska framgångarna. Kulturkriget är i huvudsak ett symptom på det ekonomiska krig som förts mot löntagarna under så lång tid.  Inför detta berg är det lätt att känna vanmakt. Samtidigt närmar vi oss antagligen den punkt där saker och ting måste vända. Ideologiskt är den doktrinära marknadsliberalismen utan tvivel döende, men effekterna av den nyliberala revolution som startade på 80-talet verkar ännu i hela samhällskroppen. Och detta sker i en tid när klimatkrisen kräver starkare stat och offentlig sektor.  

Jag önskar att den samlade arbetarrörelsen och vänstern samlar sig till en katalog över allt det som måste göras för att vända en lång och förödande historia i en annan riktning. Det minsta man kan begära för att underblåsa det goda och nödvändiga missnöjets lågor är att arbetarrörelsen, lagom till valrörelsen, ställer samman broschyren ”Allt som måste göras”.