Låt inte Sjöstedt göra politisk lekstuga av de viktiga välfärdsfrågorna”, skriver Sydsvenskan/HD i en av upphetsat tonfall präglad ledare om Ilmar Reepalus utredning ”Ordning och reda i välfärden”. Vän av sådan ordning frågar sig då hur det ser ut med bemanningen av denna lekstuga. Jo, enligt en ganska färsk Sifo-undersökning, som egentligen bara är en bekräftelse på vad andra undersökningar i vinstfrågan kommit fram till, vill hela åtta av tio svenskar se begränsningar av vinstuttaget i välfärden. Bland moderatväljarna är det sju av tio. Att mot denna bakgrund använda smått ”Trumpliknande” floskler som ”lekstuga”, och som borgerliga partiledare ”fondsocialism” och ”kasta förslaget i papperskorgen” vittnar inte om någon påfallande ordning i tankesystemet. De som nu ropar ”varg runt hörnet” och vill plocka fram spökena från fondsocialismens skräpkammare måste svara på frågan varför Sverige ska förbli det enda land som tillåter fri dragningsrätt på skattepengar i välfärden.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
En borgerlig röst avviker från mainstream, ekonomen Anne-Marie Pålssons. Hon ser aktiebolagens faktiska närvaro i välfärdssektorn som grundproblemet. Logiken för aktiebolaget är marknadens. Bara lönsamma kunder är intressanta. Resten sorteras bort.
Reepalus utredning utgår från en verklighet som visar att det är oerhört lönsamt att driva vård, skola och omsorg om man ser till avkastningen på investerat rörelsekapital. Snittavkastningen är närmare 50 procent, vilket kan jämföras med tio procent inom övrig tjänstesektor. Kartläggningen visar, att företagen gör ”övervinster”, det vill säga vinster som överstiger den ersättning som marknaden anses kräva för att skjuta till kapital till företagen. Orsaken är ofta att kapitalbehoven i dessa företag är relativt små. Det krävs sällan stora investeringar i lokaler, de mesta hyrs, eller i utrustning. Skattepengarna från det offentliga är ganska säkra och flyter in på förhand. Ofta används i stället det kapital som finns i välfärdssektorn till att köpa andra företag eller andra verksamheter. Alliansens argument att vinsterna säkrar valfriheten håller inte. De tre största koncernerna inom välfärdsområdet står för 40 procent av all omsättning, 53 miljarder. I själva verket ser vi alltså en utveckling mot mindre av både mångfald och valfrihet. Med utredningens förslag skulle 4–4,5 miljarder kunna återföras till välfärden varje år. Det motsvarar enligt Kommunals beräkningar 12 000 heltidstjänster inom välfärdssektorn.
Med sitt förslag vill Ilmar Reepalus utredning säkerställa att offentliga medel används till just den verksamhet de är avsedda för och att eventuella överskott som huvudregel ska återföras till den verksamhet där de uppstått. Det innebär att ägare av skol- och vårdbolag får plocka ut max sju procent plus statslåneränta i vinst på det operativa kapitalet, dvs det kapital som ägaren själv satsat eller lånat upp. För detta förslag finns emellertid ingen majoritet i Sveriges riksdag. Den borgerliga alliansen är emot vinstbegränsning överhuvudtaget. Och Sverigedemokraterna har, från att först ha talat om vinstmaximerande företags girighet, efter ett antal goda middagar hos Svenskt Näringsliv, helt slutit upp på nej-sägarlinjen.
Redan på 1980-talet beredde näringslivet marken för den stora vinstjakten inom offentlig sektor. Bakom den nya given fanns starka affärsintressen. ”Miljarder i omsorgsbranschen lockande byte”, var rubriken på en marknadsanalys i Veckans affärer. Socialdemokratin, och inte minst Olof Palme, red länge spärr mot högerns privatiseringsiver, och införde bland annat Lex Pysslingen som stoppade skattefinansierade vinstdrivna daghem, Därefter har partiet vikit ner sig successivt under en följd av år. Med opinionen i ryggen och Ilmar Reepalus första steg kan man dock se ett ljus i tunneln. Socialdemokraternas kongressbeslut är att ”avsevärt begränsa vinsterna.” Och nu driver fotfolket och grundorganisationerna på. Representantskapet i Malmö arbetarekommun ställde sig för en tid sedan bakom en motion som vill förbjuda vinster i skolan och se en non profitprincip inom vård och omsorg. Här öppnar sig äntligen en möjlighet till en ideologisk konflikt som vänstern inte bör backa inför. Missa inte chansen att inför 2018 års valrörelse ta strid om vem som ska bestämma över välfärdens resurser.
