Jag fastnade för de orden. De beskrev en utsatt situation samtidigt som de var fyllda med entusiasm. Ta med kamraterna så vinner vi! Inga konstigheter.
Jag älskar människors gemensamma styrka. Hur vi när vi ställer oss upp, står upp för varandra och står tillsammans blir starkare än stål. Speciellt nu, i tiderna runt 1 maj, känns det. Det märks i Stockholms förorter, i motståndet mot vinster i välfärden, i de fackliga leden, bland anställda i välfärden och i motståndet mot rasismen.
Till och med de mest frekventa liberala motståndarna mot kollektivism organiserar sig, lustigt nog, för att driva sina frågor.
Det finns många grupper i samhället i dag som särskilt förtjänar att få stolt sträcka på sig och vara med och bestämma. Slå ned näven i bordet, säga ifrån och kräva upprättelse. Sådana som alltid får ta lite mer skit än andra, som alltid får lite sämre villkor och blir lite mer diskriminerade generellt. Det gäller framförallt ungdomarna, invandrarna och kvinnorna.
Men känner du dig träffad och vill säga ifrån du med – kör hårt! Du behöver bara kamraterna med dig.
Jag kommer aldrig att glömma när vi krävde riktiga förbättringar på jobbet första gången. Jag höll på att svimma av nervositet. Det kändes så konstigt att sitta där – lilla arbetarejag mot vår stora kapitalstarka arbetsgivare. Det kändes som att oddsen liksom per definition var emot mig.
Men jag kommer så väl ihåg hur arbetsgivaren var tvungen att lyssna Det gick inte att undgå, ens för en som tillbringade dagarna på kontoret och inte nere på golvet med oss andra, att vi var organiserade. Det pratades arbetsvillkor, arbetstider och arbetsmiljö överallt. Folk hade börjat gå på kurser med facket och kom tillbaka med det jag brukar kalla för ”glöden i ögonen”. Den glöden är underbar. Den är början till minirevolutioner och självupprättelse. Den är en riktig håll-käften-glöd till alla de som luras och fifflar för att tjäna mer pengar på andras slit och bekostnad. Jag unnar alla att få känna den glöden.
Och just den dagen, just när vi satt där, då lämnade vi den ordning som vi dittills inte hade fått vara med och kontrollera. Det var andra tider nu. Arbetsgivaren visste det. Vi visste det. Vi var unga, och vi var många. I dag är vi ännu fler. Känslan är obeskrivlig.
Jag vill tillägna det här året, supervalåret, ödesvalsåret, just den känslan. Just den glöden. Tänk en arbetsmarknad som inte rymmer något fiffel. Ett land som inte innehåller rasism. En stad som inte innehåller diskriminering eller ett arbetsliv med möjlighet till inflytande som aldrig ifrågasätts. Det kanske känns omöjligt. Men ta med kamraterna så blir det enklare.
Ta upp näven ur byxfickan och låt 2014 vara ett år i organiseringens tecken. Vägen framåt är vår. Inte min, inte din. Vår.