Runt om i Sverige, också i Örebro län, finns en stor mängd förorenad mark. Det handlar om platser där det tidigare har legat industrier, i vårt fall ofta sågverk, impregneringsanläggningar, sprängmedelsindustri eller bergshantering som orsakat giftutsläpp, ofta på grund av den tidens okunskap om miljöproblem. I dag vet vi bättre. Samtidigt är föroreningar kanske inget de flesta går och tänker på till vardags, även om områdena utgör en hälsofara för människor som bor i närheten och en risk för att vårt dricksvatten förgiftas.
En inventering som länsstyrelsen här i Örebro har gjort visar att i länet finns över 4 000 potentiellt förorenade områden. Av dessa är 43 i den högsta och farligaste riskklassen. Det handlar till exempel om Kvarntorp, Striberg sågverk och Bofors trä. Om dessa områden inte saneras så är det inte bara skadligt för miljön, det förhindrar också användningen av marken till nya etableringar och nya jobb.
Finansieringen av saneringsarbetet landar på staten, om miljöförstöringen orsakats av företag som lagt ner och industrier som sedan länge försvunnit. Riksdagens har beslutat om miljökvalitetsmålet ”Giftfri miljö” och enligt det ska förorenade områden vara åtgärdade, i så stor utsträckning att de inte utgör något hot mot människors hälsa eller vår gemensamma miljö.
Länsstyrelsen och Naturvårdsverkets inventering har gett oss en bra bild av var de förorenade markerna finns och vad som behöver göras för att uppnå miljökvalitetsmålet. När läget sammanfattades av Naturvårdsverket i våras konstaterade verket att det behövs mer pengar till sanering av mark i statens budget. Det låter ju enkelt, kan en tycka. Om problemet är känt och lösningen enkel, varför inte bara göra något åt saken? ”Vad gnäller hon om”, tänker ni kanske.
Med all denna fakta i åtanke föreslog den socialdemokratiskt ledda regeringen i höstas en kraftig ökning av anslaget i syfte att skapa nya arbetstillfällen och skydda människors hälsa. Enkelt – och en självklar prioritering. Trodde vi.
De borgerliga partierna gjorde dessvärre en annan bedömning när de med stöd av Sverigedemokraterna röstade ner anslagsökningen i regeringens budgetförslag.
Läget är i och med det fortfarande allvarligt. Nu återkommer den socialdemokratisk ledda regeringen i vårbudgeten med höjning av anslaget till förorenad mark från 2016. Budgeten kommer att röstas igenom i riksdagen enligt en flerparti-överenskommelse. De nya pengarna kommer att leda till att fler områden kan åtgärdas och till ökad tillsyn. Vi arbetar också för att kunna återkomma vid fler tillfällen i nya budgetar för mer finansiering av saneringar av förorenad mark. Men vi har tyvärr förlorat ett år som vi inte kan ta igen.
Samtidigt finns nya möjligheter i en värld där vi behöver bli mer resurseffektiva och bygga jobb och välfärd hållbart. I arbetet med sanering aktualiseras också andra frågor, som att ta tillvara material som i dag ligger i slagghögar efter tidigare gruvbrytning. Sällsynta jordartsmetaller och fosfor är sådant som kan gömma sig här. Detta kallas landfill-mining. Varför skulle inte Örebro län med vår erfarenhet av bergshantering kunna gå före för att se om en sådan utvinning kan göras lönsam och då gärna i kombination med det som kallas urban-mining, där marken under våra städer döljer fyndigheter av aluminium, koppar och bly till ett beräknat värde av tiotals miljarder kronor. Hinder för en nyindustrialisering kan undanröjas, och vändas till en fördel. En spännande tanke, eller hur?
