Syrien dras allt närmre total förstörelse. En diktator som vägrar släppa makten ifrån sig. En terrorarmé som bygger nation med hjälp av utstuderad brutalitet. Fem år av krig. Hundratusentals döda. Miljoner flyktingar.

Denna pågående katastrof kommer att definiera början av 2000-talet inte bara för Mellanöstern utan även globalt, i synnerhet för Europa. Det är faktum.

På samma sätt som att Europas ovilja att axla ansvaret är faktum. Nu – trots alla vackra tal – skyddar unionen sina gränser. Turkiet får betalt för att härbärgera syrier. Outsourcad medmänsklighet. Som om det vore för flyktingarnas bästa.

Samtidigt kommer snart Sverigedemokraterna att annonsera internationellt om hur uselt Sverige är, ett grepp som partiet hämtat från Danmarks regering. Budskapet är att varje vettig person borde hålla sig borta från Sverige, här väntar inget annat än provisoriska tält och bister vinter.

Har inte Sverigedemokraterna förstått att sovsäck och frost kan vara ett väldigt lockande alternativ för den som vill undkomma Bashar al-Assads tunnbomber och Islamiska statens vansinne? Nej, tydligen inte. Men den sortens slutledningsförmåga kan vi heller inte vänta oss från populister som pausar riksdagsarbetet med målsättningen att börja opinionsbilda för en absurd folkomröstning gällande invandring.

Många fler än Sverigedemokraterna gör bort sig i Syrienfrågan.

Som när Kristdemokratiska ungdomsförbundets ordförande Sara Skyttedal bullrar om ”västerlandet” och fantiserar om en religiös civilisationsmotsättning.

Som när Per Gudmundson, med Svenska Dagbladet som plattform, funderar på om inte flyktingar – han förutsätter deras homogenitet, deras politiska orörlighet – kan komma att orsaka socialdemokratisk dominans för evig tid.

Inte helt oväntat, det här är återfallsförbrytare.

Men sedan har vi den parlamentariska borgerligheten, i alla fall Kristdemokraterna och Moderaterna, som väljer konfrontation just när krisen är som mest akut. Dessutom har vi en regering som underpresterar.

Många gör bort sig, många borde lyfta blicken. Från förlamande futtighet, från egna agendor som både verkar och är patetiska om de ställs mot verklighetens mer krävande utmaningar.

Ett tips: läs rapporten Peacebuilding defines our future now som släpptes i fredags, av svenska Kvinna till kvinna och Badael foundation. Den berättar om en syrisk kvinnorörelse som vägrar försvinna, fastän faran är påtaglig: gripanden, trakasserier, deportation, tortyr, något ännu värre.

”De drog mig i håret. De slog mig under fötterna, på ryggen, överallt”, berättar 30-åriga Maisa för Human rights watch. Hon hade hjälpt civila i Damaskus med sjukvård och arbetat för en tv-station som allierat sig med oppositionen. Därför misshandlades hon svårt av säkerhetsstyrkorna. Soldaterna använde en tjock gummislang. Hon kom lindrigt undan.

Den som engagerar sig kan förlora livet. Det är inget avlägset hot. Men ändå har Syrien ett stort antal kvinnogrupper (rapporten bygger på enkäter med 49 av dem), varav flera mycket aktivt kämpar för att Syrien ska bli kvitt våldet och kunna fungera som samhälle.

Det kan handla om att minska spridningen av vapen, eller om att medla mellan stridande, eller om att vaccinera spädbarn, eller om att stoppa rekrytering till exempelvis Islamiska staten – eller om att formulera Syriens ögonblickliga behov.

Landet behöver så oändligt mycket. Men för att inte bara vänta, för att inte anpassa sig till uppgivenhet, formulerar kvinnogrupperna en kravlista.

Först: Eldupphör, blodbadet måste upphöra, utländska krafter måste prioritera förhandlingslösning snarare än militär intervention. Sedan: När samtal påbörjas måste kvinnor erbjudas plats vid bordet. En ny konstitution måste till, en som garanterar lika rättigheter för alla – inte minst för kvinnor.

Vad grupperna önskar sig är ett nytt system. Kvinnor ska kvoteras in på bärande och inte ”dekorativa” poster.

Det kan dröja. Men väntan ägnas åt den sortens aktivism som gagnar alla syrier. När en grupp i Aleppo märkte att barn rekryterades till kriget, började dess medlemmar möta utsatta barns mammor, för att både informera och varna. Det hela var tvunget att ske i hemlighet. Och det gjorde skillnad.

Jag kan skriva att jag beundrar vad kvinnogrupperna åstadkommer. Men det är otillräckligt. Jag saknar faktiskt ord för hur modiga de är, hur kompromisslösa, hur fjärran från den självupptagenhet som för varje dag banaliserar debatten i Sverige.