Med hjälp av Google Earth letar jag mig fram över Damaskus. Vattenpipestället Al Noofara i gamla stan, med den underbara hakawatin (sagoberättaren) Abu Shadi sittande i sin snidade trätron berättandes historier om svunna tiders uppror och hjältedåd.
Jag undrar var Abu Shadi befinner sig just nu och om han har någon historia att berätta som kan bringa nytt ljus över Syrien.
Jag längtar till staden som jag alltid förknippat med pulserande liv. Kartbilderna som lagrats i Google Earth illustrerar den hjärtskärande skillnaden mellan mina minnens Damaskus och det Damaskus som är kvar.
Google Earths bilder visar inte vägspärrarna eller belägrade stadsdelar och fördrivna invånare. När till och med kartor ljuger är det svårt att veta vem man ska tro på.
Syrien är en himlakropp som slungats ut ur sin omloppsbana, ut i intet. Skuldbördan skiftar beroende av vem du frågar och detta är det yttersta tecknet på att ett skoningslöst inbördeskrig slitit sönder ett land. Man kan inte ens vara överens om det mest basala.
En utländsk sammansvärjning för att straffa Syriens motstånd mot amerikanska och israeliska agendor i regionen? Kriget som ett trappsteg mot att slutligen neutralisera Iran? Eller en legitim folklig resning som redan från början haft en demokratisk dagordning och som slagits ner av en regim som alltid samarbetat vem som helst så länge det tjänat dess syften.
Avgrunden mellan verklighetsbeskrivningarna gör att varje dödsfall, varje försvinnande skrivs på ett konto för den ena eller den andre sidan. Ett tortyroffer, en avrättning eller en gasattack sprids eller avskrivs som propaganda beroende på vem som har begår övergreppet.
När min morbror dödades i våras insåg jag att sorgen är dubbelt bitter. Frågan ”Hur dog han?” blir en fråga om tårarnas legitimitet. Den som frågar värderar den avlidnes värde beroende på vem offer och förövare varit.
Jag tänker på de tusentals kvinnor jag mötte i de första demonstrationerna i Syrien under våren 2011 i den lilla byn Inkhil. Deras övertygelse om att upproret skulle störta presidenten var orubblig. Idag är övertygelsen ersatt med krigströtthet. De räknar upp döda bland de bybor vi då träffade. Det var i Inkhil jag hörde människor citera den muslimske kalifen Omar ibn al-Khattabs berömda ord.
–Hur kan du förslava det folk vars mödrar födde dem fria?
Regimen al Assad har givit ett blodigt svar på den frågan.
Jag möter upp mina syriska vänner på stationen i Malmö efter att de smugglats genom Europa och vi åker till Migrationsverkets ankomstcenter. Där upplever de bitterljuva återseenden. Människor de känner ifrån Damaskus, affärsinnehavaren som sålde nötter på huvudvägen står precis framför dem i kön.
En gammal skolrektor står med sin make längre bort i otålig väntan på att myndighetens dörrar på Östra Farmvägen ska öppnas. Människor som aldrig lämnat Damaskus, än mindre Syrien, strös nu över mitt skandinaviska fosterland.
Flyktingarna står i små klungor och utbyter skärvor av information om sitt nya hem. En del korrekt men det mesta hörsägen. Här är alla upplysningar, även felaktiga, hårdvaluta.
– Syrien? Syrien är borta, säger en av dem samtidigt som han långsamt blåser ut röken från sin cigarett.
– Jag skäms för att säga att jag är syrier idag. Vi uppfostrades till att vara stolta över att vi hade en gemensam historia. Vi lärde oss att vi var ett folk och att bandet var starkare än något annat. Men när Sverige nu är det enda land som tagit emot oss inser jag att vår enighet var en lögn. Vi har inte bara förlorat vårt land. Vi har förlorat vår identitet, säger han.
