En del V-sympatisörer är garanterat besvikna, men många är nog lättade. Tycker någon på allvar att vi borde göra en Swexit nu?

Om man ska ge sig på att sammanfatta tiden vi lever i vore det orimligt att utelämna ordet “kris”. Det mest passande ordet är kanske “permakris”: en tillvaro där katastroferna avlöser eller överlappar varandra. 

Kriserna, i synnerhet klimatkrisen, har passerat det nationella stadiet. Utmaningarna är gemensamma, detsamma gäller för lösningarna. EU är oundvikligt om vi ska ställa om.

EU är förstås inte perfekt. Den blå flaggan har sina fläckar och många av dem måste tvättas bort – som lobbyisternas svängdörrar till parlamentet. Men lösningen är knappast att lämna unionen, snarare att försöka förbättra den. 

Att inte vara “EU-kritisk” innebär inte att man är odelat EU-positiv – det innebär att man inser att gemensamma lagar och direktiv är nödvändiga för att motverka globala kriser. Rent krasst: att alternativet, det vill säga att inte vara med, är sämre. 

Progressiva röster behövs för att säkerställa att framtidens vägval leder till rätt saker. De ambitiösa klimat- och miljöplanerna hotas nu av konservativa företrädares försök att bromsa utvecklingen. Från svenskt håll har Ulf Kristersson (M) och Peter Kullgren (KD) båda bidragit till den saken.

Man behöver inte älska EU, men vänstern kan inte låta högern sätta kurs. Tiden för seriösa planer på att lämna unionen är onekligen förbi – det är bra att även Vänsterpartiet har insett det.