Ja, medier måste rapportera om corona, något annat vore befängt.
Ja, medier måste också rapportera om klimatkrisen.
Samtidigt.
Det sker inte.
Jag misstänker att denna reträtt vad gäller ambitionsnivå bottnar i mer än förutsättningar, snarare i att många medier aldrig fullt ut förstått klimatkrisen – den största utmaning som vi någonsin ställts inför – men däremot vädrat en spännande tendens som engagerar unga människor, annars så svåra att nå för traditionella medier.
Förra våren lanserade Expressen sin klimatredaktion.
”Det här är det mest angelägna ämnet att bevaka just nu”, sa Emma Boëthius, ansvarig för satsningen som utlovades bli långsiktig, men knappt ett år senare kom beskedet att redaktionen är upplöst och reportrarna flyttade, på obestämd tid.
”Vi ser inte att pandemin tar slut än. Vi har inte fattat beslut om hur det blir efteråt”, sa då Emma Boëthius.
Problemet är att behovet av klimatjournalistik aldrig har varit större.
Vi rusar mot de 1,5 grader som Parisavtalet beslutade var vår civilisations smärtgräns.
Vi dränks av faktaresistent förnekelse och greenwashing dold bakom falsk medvetenhet.
Men avgörande är att vi befinner oss i ett läge där vi skulle kunna bestämma att våra samhällen ska befrias från allt fossilt när de återstartar efter detta vidriga virus.
Enskilda journalister gör imponerande reportage och granskningar, men när de som förfogar över beslutsmakten – och pengarna – inte har samma uthållighet eller klarsynthet, då blir det omöjligt.
Svenska medier har hamnat snett jämfört med internationella. Det är talande att The Guardians ställningstagande att kasta ut fossila utvinnare från annonsplats inte fått efterföljare i Sverige, eller ens lyckades generera debatt. Det handlar om en av världens mest tongivande tidningar.
Dagens ETC hade då redan bannlyst fossila annonsörer. Jag upplevde att vi stod inför ett genombrott, att andra medier skulle komma att införa liknande restriktioner, om än mindre omfattande.
Men nu, när corona utplånat annonsmiljarder, är jag inte lika optimistisk. Bara bekymrad.
Kommersiella medier kommer under mycket lång tid att sätta väldigt mycket annat högre än klimatkrisen.
Annonsintäkter är naturligtvis en del av ekvationen. Jag är dessutom övertygad om att nödvändigt skarp, ifrågasättande klimatjournalistik inte kan betalas av annonser för utsläppsintensiva, klimatförnekande industrier. Det blir en osund symbios. Klimatet förlorar.
Därför får public service en avgörande roll.
Här slipper journalistiken vara medberoende, finansierad av samma krafter som den förväntas undersöka. Här finns också resurser, det har vi gemensamt sett till.
Men sedan skryter SVT:s nyhetsavdelning med att man tillsatt Erika Bjerström som särskild klimatkorrespondent. Sveriges tryggast finansierade redaktion har därmed en – en – anställd med ansvar att bevaka den krisernas kris .
Det är bortprioritering.
SVT tycker annat är viktigare.
Så ursäkta om jag inte jublar när SVT på nytt skryter, denna gång med att man under några veckor från 2 augusti ska fokusera på klimat och miljö. Vad jag kan se handlar det mest om förpackning, att man tematiskt samlar ihop inköpta dokumentärer. Det är inte dåligt. Men det är heller inte den satsning som gör skillnad för klimatjournalistiken.
Då behövs till att börja med kontinuitet.
Då behövs viljan att själv jaga efter förstörarna.
SVT skulle kunna åstadkomma något fantastiskt.
Kanske i form av ett dagligt klimatnytt? Varför inte, klimatkrisen är knappast mindre relevant än hur det går för Elfsborg eller vad som händer på Nasdaq. Och det finns hur mycket som helst att rapportera. Som att göra faktakontroller av populistiska utbrott kring kärnkraft och kött. Som att fråga Carl Bildt vad han menar med sin plötsliga oro för klimatkrisen, med tanke på att han sålt sina tjänster till oljeindustrin och gnäller på att det investeras i tågförbindelser.
Eller hämta inspiration från Agenda och Korrespondenterna och Uppdrag granskning. Foga samman formatens styrkor till ett veckomagasin. Ansvarsutkrävande, aktualitet, gedigen research, människonära berättande.
SVT kan ju det här.
Vad är det som bromsar?
Vad är det som leder till pinsamt snarare än fantastiskt?
Under de senaste åren har SVT kallat Greta Thunberg för vänsterpopulist (det gjorde Erika Bjerström strax innan hon utsågs till klimatkorrespondent), presenterat det som klimatsmart att flyga rakt, misslyckats bemöta Sverigedemokraternas lögn om att den globala medeltemperaturen inte ökar, publicerat debattartiklar – samma dag som hundratusentals unga strejkade för klimatet – som påstår att FN:s klimatpanel IPCC överdriver och att det är onödigt att vi i Sverige försöker minska våra klimatutsläpp, kommenterat rekordtemperaturer med: ”Det blev bara varmt! Det händer lite då och då.”
Allt detta med en budget på fem miljarder.
Nu kommer jag låta som en sur skattesmitare som blivit påkommen. Men:
Vad fan får jag för pengarna?
Ge mig riktig klimatjournalistik.
Mer, djupare, bättre.
Tack på förhand.
