Efter flera månader av blockad och strejk så har Vårdförbundet förhandlat fram ett nytt avtal. Blockaden har omfattat totalt 63 000 sjuksköterskor, barnmorskor, biomedicinska analytiker och röntgensjuksköterskor.
Förhandlingarna har mynnat ut i att fler som arbetar obekväm tid får arbetstidsförkortningar, samt ”god löneutveckling” för förbundets alla medlemmar. Syftet är att en av de viktigaste yrkeskårerna ska få en mer hållbar arbetssituation.
Alla som är vana att sitta vid ett förhandlingsbord vet att det ibland är bättre att acceptera ett finger till en början istället för att be om hela handen. Förhandlingschefen Annelie Söderberg menar också att detta är så långt det är möjligt att komma ”just nu”. Och det är förståeligt.
Men sanningen är att Sveriges vårdpersonal förtjänar mycket mer. Och även om det inte kommer nu, så är det dags att sno på processen innan all utbildad personal väljer att lämna yrket för något som är mer hållbart för både kropp och sinne. Och som genererar en bättre inkomst.
Vill vi behålla ens ett spår av vårt välfärdssamhälle kvar i Sverige så borde vi börja med vården. Det såg vi under covid, men det verkar som att många glömt bort hur vården fortsätter att gå på knäna.
Barnmorskor som inte hinner gå på toaletten, sjuksköterskor som inte hinner äta lunch och känslan av att inte räcka till gör att många lämnar yrket. Andra jobbar uthyrda i andra länder och tjänar på så sätt mycket mer pengar. Och behöver varken jobba eller stressa ihjäl sig.
Tid till hobbies, familj, vila och återhämtning ska man kunna förvänta sig från sitt jobb. Att många känner stress när de inte jobbar, för att de lämnar sina kollegor i sticket, tyder på ett systemfel.
Det nya avtalet fokuserar på främst på övertid. Men även löneutveckling. Det förkortar deras arbetstid, men det räcker inte på långa vägar. Fler resurser behöver sättas in. En garanterad löneökning på cirka tre procent är inte mycket att hänga i julgranen under dagens inflation.
Trots kritiken från många medlemmar är Vårdförbundet stolta över förhandlingarna. Anledningen är att man har gått från ett blankt nej från arbetsgivarna till att på flera punkter ta steg i rätt riktning. Vilket är positivt, men hur länge ska vårdpersonalen och facket behöva kämpa egentligen? Hur länge ska arbetstagarna vara missnöjda med både facket och sina arbetsgivare?
Det är många som anser att det nya avtalet inte var värt en konflikt. Ska man göra sig ovän med arbetsgivarna ska det också löna sig i längden.
Det är tondövt av Vårdförbundet att inte se över vad medlemmarna egentligen hade varit nöjda med innan man väljer att gå ut i strejk. Hade man hållit ut längre i förhandlingarna hade vi kanske sett större förändring. Förändringar som gynnar hela det svenska folket, eftersom vi alla tjänar på en hållbar vård.
Och tyvärr är det bara när vårdpersonalen försvinner från arbetsplatsen som vi andra inser vikten av att de var där.
