I förra veckan hotade den libanesiske arbetsmarknadsministern Sij’aan Qazzi att deportera svenskar som arbetar i Libanon. Han har bett sitt departement att ta fram en lista på vilka dessa människor är, oavsett vad de arbetar med eller vilka de är. Detta som en reaktion på att Sverige nu ska verkställa avvisningen av 65 000–80 000 personer som befinner sig papperslöst i Sverige. Bland dem finns 75 libanesiska familjer som kom till Sverige under Israels krig mot Libanon 2006 och sedan stannat kvar här. Dessa familjer, många med barn som har haft Sverige som hem under tio år, ska nu tvingas lämna ett land som har blivit hemma, för ett annat land som har varit det.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Jag tänker mycket på oss som har slagit rötter på flera platser och på en värld som oftare kräver av oss att välja vilka rötter vi ska odla och vilka rötter vi ska kapa. Det här året har jag och många med mig haft anledning att fundera på flykten, både i dåtid och framtid.
När jag utvärderar mitt liv som svensk så drabbar minnen mig som en hjärtesorg. Det blir svårare och svårare att älska Sverige trots att jag inte vet vem jag kommer att vara utan henne den dagen vi måste skiljas åt. Det är en sorglig tid för oss som vill älska flera länder.
Min storebror, ömt känd som Sveriges svennigaste arab, pratade nyligen bekymrat med mig om vad han och hans fru har diskuterat som deras nästa hemland, om den dagen kommer att Sverige inte längre är säkert för honom och hans familj. De pratade om Kanada som ett möjligt alternativ, på grund av allt det som tidigare har varit Sveriges paradgrenar. Solidariteten, öppenheten, nyfikenheten, banden ut i världen. Han, den palestinsk-syrisk-svenske it-konsulten med segelbåt och vindjacka och cykelhjälm och snickarbod. Hans fru, den iransk-svenske statistikern med de två ljuvliga barnen i bostadsrätten under takåsarna. De två funderar på vart de ska fly härnäst. Tanken gör mig galen.
Jag vet inte om det finns något tydligare sätt att beskriva att samtalsklimatet i detta land, att den politiska riktningen, att de konkretiserade hoten faktiskt har gått fram till oss, som det var tänkt och högt och tydligt.
Inte bara till tiggarna och flyktingarna och de hemlösa och sjukskrivna och de arbetslösa.
Den har gått fram till medelklassen och till arbetarklassen som inte vill behöva välja mellan att vara mänsklig och att vara medborgare. Som inte vill hålla käften och jobba på medan huset man befinner sig i står i lågor.
Nyligen satt jag i en taxi i Beirut. Så fort jag öppnade munnen så hörde chauffören att jag inte var därifrån, eftersom till och med mitt språk, min arabiska, präglas av en svensk rytm och tonalitet. Jag pratar arabiska som en riktig svensk.
Så fort jag svarar Sverige på frågan "Varifrån kommer du"? så börjar han fråga, nej berätta, om den nya svenska asyllagen som just ska till att träda i kraft och som har diskuterats under hela våren. Han berättar för mig att Sverige inskränker möjligheten att söka asyl för att de vill avskräcka, att de vill statuera exempel och säga till folk att Sverige inte längre kommer att välkomna dem, att det inte är någon idé att drömma om skydd där. Att det är nya tider nu. Han berättar för mig om libaneserna som det har skrivits om så mycket, säger att det är oacceptabelt att Sverige behandlar libaneser så illa bara för att man vill statuera exempel med afghaner och syrier. Jag biter mig i läppen men skakar inombords.
Jag tänker på att de flesta svenska medborgare jag träffar i Libanon är sådana som bär båda länderna i hjärtat. Som pratar arabiska med svensk tonalitet och tvärtom. Det är vi som är offer för signalpolitiken, det är vi som tvingas välja. Det är verkligen en svår tid att älska sitt land.
