”Sverige ska vara möjligheternas land för alla”, säger Nyamko Sabuni i video där partiets smärtsamma splittring döljs under pålagda stråkar.
Hon berättar också om hur hon konfronterade hotfulla skinheads för 30 år sedan.
Några av dem kanske sitter i riksdagen just nu, kanske snart på andra sidan bordet när den blåbruna regeringen ska börja ta form.
Nej, Jimmie Åkesson kommer inte ta sin bergsprängare och lämna rummet om han får en tillsägelse att invandrare faktiskt också betalar skatt. Han bryr sig inte. Han gillar dem ändå inte. Han vill inte ha dem här. Han är rasist. Som han alltid har varit. Om nu någon har glömt det, eftersom tre borgerliga partiledare har glömt det.
De har svikit sina löften. En efter en. Ulf Kristersson, Ebba Busch, Nyamko Sabuni. Det krävs en särskild sorts politiker att vända sig till en av Förintelsens överlevare och bedyra att något samarbete med Sverigedemokraterna aldrig kommer att ske, att det vore otänkbart, förkastligt. Bara för att sedan besluta att om det krävs samarbete med Sverigedemokraterna för att vinna nästa val, då blir det samarbete.
Ingen i denna trio kan ge solida svar på varför de ändrat sig. Alla försöker. Sverige står inför historiska utmaningar. Det är skarpt läge. Regeringen är oduglig. Regeringen är styrd av galna miljöpartister och brandskattad av ännu galnare vänsterpartister.
Men har denna kollaps slagit ned som en blixt?
Plötsligt, lika plötsligt som man bestämde sig för att Jimmie Åkesson inte alls är arvtagare till en organisation som grundades av nazister, utan en ”konstruktiv” motpart, kapabel att ta ansvar.
Det finns något annat, något som heller inte bara kan förklaras med att tre partier nästan simultant bestämmer sig för att använda samma taktik i det politiska spelet.
”Äntligen!” jublar Robert Hannah, Liberalernas talesperson i integrationsfrågan, på Twitter.
”Flera års ökenvandring som stödparti åt en inkompetent vänsterregering är snart över. Liberalerna går till val på att bilda en borgerlig regering tillsammans med M och KD. Tillsammans ska vi fixa integrationen, nå kunskapsskola och krossa gängvåldet.”
Tror han och Liberalerna uppriktigt att man bäst kan ”fixa integrationen” med Sverigedemokraterna hängande över sig, ett parti som menar att islam är en avskyvärd religion och att judar måste välja om de vill vara judar eller svenskar?
Som sagt, det finns något annat här.
En annan bevekelsegrund.
Den handlar mindre om värderingar, mer om gamla vanliga höger och vänster.
Liberalerna är höger.
Moderaterna är höger.
Kristdemokraterna är höger.
Sverigedemokraterna är höger.
Tillsammans skulle deras politik innebära den mest genomgripande, kompromisslösa borgerlighet som Sverige råkat ut för i modern tid.
Tillsammans skulle de ödelägga landet.
Så vem vill ha passiv klimatpolitik, upplösta sociala skyddsnät, marknadifiering av det offentligas tjänster och garanterat låga skatter på höga inkomster?
M-SD-KD-L skulle inte bli bara en blåbrun regering. Det skulle bli kapitalets regering. Näringslivets. Enprocentarnas. Det här är ett drömscenario för ett ekonomiskt särintresse.
Just nu formerar sig den borgerliga oppositionen.
Samtidigt kan Socialdemokraterna bullra om vinster i välfärden och jämlika skattejusteringar, men sedan blir det vardag igen och Annie Lööf väntar med ett tvingande avtal och sin extremt borgerliga ideologi.
Råkar planeterna bara linjera på det här sättet?
Underskatta inte motståndaren.
Moderaterna har alltid levt i symbios med näringslivet, en lojal utförare av fåtalets uppdragsbeskrivning. Kristdemokraterna har också fått en allt tydligare sådan profil. Liberalerna har sedan länge klivit upp på sin kulle där ingen – inte lärare, inte elever, inte föräldrar, inte forskare – kan övertyga dem om att Sverige tar skada av att bedriva världens mest privatiserade skola.
Hade verkligen Nyamko Sabuni blivit vald till partiledare utan stora insatser av lobbyister?
En av dem var Lars Leijonborg. Han är inte bara en fortsatt maktfaktor i Liberalerna, om än diskret och via Nyamko Sabuni. Han är också ordförande för Friskolornas riksförbund. Inga konstigheter, menar partiledaren han har direkt access till.
”Han har en integritet och kan skilja på sitt lobbyarbete och sitt medlemskap och politiska aktiviteter i partiet. Precis som jag kan göra det”, sa Nyamko Sabuni i SVT:s Morgonstudion.
2015 svängde Sverigedemokraterna om vinster i välfärden. Nej blev till ja. Då hade flera tunga pr-byråer nära näringslivet bearbetat deras riksdagsgrupp.
Sverigedemokraterna är förvisso rasister. Men de är borgerliga rasister. Inträdesprovet är avklarat.
”Jag tror att väldigt många snabbt förstod vilka möjligheter det här öppnade”, säger en person som vid tillfället var konsult på en av de inblandade byråerna, till Dagens ETC.
Om inte annat så började en ny sanning etablera sig, hos lobbyisterna och deras uppdragsgivare och hos politiker och opinionsbildare. Hur förändras ekvationen om borgerligheten permanent utökas med ett parti som har 15–20 procent av rösterna? Fundamentalt. Projektet att potträna Sverigedemokraterna började. Lobbyisterna har inte legat på latsidan. Miljontals kronor har fakturerats. Inte heller ledarskribenterna. Hundratals artiklar har skrivit. Eftersom partiets företrädare inte lyckats bli rumsrena måste någon ständigt tiden rycka ut med våtservetter.
”Titta på Dagens Industri, det är det tydligaste exemplet att man omgående började presentera Sverigedemokraterna som regeringsdugligt”, säger konsulten, som själv inte ser något märkligt i kampanjen för att normalisera Sverigedemokraterna.
”Näringslivet identifierar det politiska alternativ som ger mest gynnsam utväxling.”
Största bolagen, största aktieägarna.
För dem handlar handlar det om ekonomi.
Skyddad ekonomi.
Då spelar inget annat någon roll.
2022 kan deras egennytta vinna valet.
