Högern förmår inte omsätta folkhemsvurmandet till konkret politisk handling. Röken från  bensinfiaskot och elbidragshaveriet har knappt lagt sig. De lyckades inte “rädda julfirandet” och  det är knappast en slump att KD backat till fyraprocentspärren med energi- och näringsminister Ebba Busch i ledningen. Och resan är långt ifrån över. 

Med mörka ekonomiska prognoser befinner sig regeringen redan i nästa kris: de skenande matpriserna. Prisutvecklingen tar knäcken på svenska hushåll samtidigt som inflationen är internationellt hög. Sverige ligger över de andra nordiska länderna och matoligarkernas prishöjningar utgör en betydande del av den svenska inflationsmotorn. 

Inte sedan 1950-talet har matpriserna ökat så mycket som nu, enligt SCB. Det senaste året är ökningen nära 21 procent. Bara under februari ökade priserna med 2,8 procent. De förväntas fortsätta stiga, samtidigt som alltfler hushåll pressas över smärtgränsen. 

Gefle Dagblad rapporterar om hur människor tvingas ta lån för att betala mat och räkningar. Oppositionen har börjat driva frågan och finansminister Elisabeth Svantesson (M) har, efter att ha släpat fötternas efter sig, kallat Sveriges tre matjättar till samtal. Några konkreta åtgärder har dock inte presenterats och frågan är hur långt ett samtal räcker. 

På en direkt fråga frånSVT om hur de olika partierna vill få stopp på de skenande priserna svarar moderaterna: 

”Alla måste… ta sitt ansvar. Företagen måste se till så att de inte smyghöjer priser och konsumenter får jämföra priser.” 

Att jämföra priser är ett ovärderligt råd som ingen med knappa medel tidigare tänkt på! 

Tack, finansministern.

Hur förmaningar till hushåll och matoligarker ska avhjälpa situationen förblir också oklart. Utifrån Moderaternas svar framgår heller inga vidare ambitioner om en aktiv politik eller räddning för hushållen. Det ser mest ut som om man inte avser att agera överhuvudtaget. Det sena inspelet förstärker bara intrycket. 

Än mer intressant är Sverigedemokraternas svar: 

”Det finns inte mycket politiker kan göra konkret. Vi kan inte gå in och bestämma priset på potatis, smör eller mjölk.” 

Det här är alltså partiet som gick till val på aldrig tidigare skådade politiska krafttag. Sverigedemokraterna skulle chocksänka dieselpriset med tio kronor/litern (vilket landade i en sänkning med 41 öre – Sveriges bilister jublar säkerligen). Sveriges mesta alfaparti anser sig nu helt maktlösa när hushåll tvingas ta lån och panta sina ägodelar för att klara löpande utgifter. 

Om du som känner dig politiskt uppgiven eller handlingsförlamad står du dig slätt mot hur maktens inre kabinett resonerar. Här finns ingen vilja alls. 

Folkhemmet utgör sätet för den svenska politikens melankoli. Förlusten av en svunnen tid smärtar som ett oläkt sår. Men den bruna nostalgin skymmer sikten för hur ett relativt jämställt samhälle överhuvudtaget kunde komma till stånd: genom en stark och progressiv arbetarrörelse under ett extremt lyckosamt skede av efterkrigstiden, där sociala reformer syftade till att ge människor, alla människor, social trygghet. Som till exempel mat på bordet.