I början av 2000-talet var det värre: Under de första tio åren var Sverige nettoimportör och hade högre elpriser än grannländer. Alliansregeringen grundade sin energipolitik på idén att gynna Sveriges industriella utveckling genom att öka utbudet av el och därmed sänka elpriset. Sverige skulle öka exporten av el, därmed hjälpa grannländerna att minska utsläppen från fossila bränslen och att bli mindre beroende av import från Ryssland. Nya elledningar till Litauern och Finland var därför viktiga.

Resultaten från folkomröstningen om kärnkraft övergavs genom att existerande kärnkraftverk skulle få drivas vidare och nya få byggas. Men nya reaktorer skulle inte få de direkta eller indirekta subventioner existerande reaktorer har avnjutit. Inte slippa ekonomiskt ansvar för stora reaktorhaverier. Inte kunna komma undan ansvar för kärnavfallet.

Den utveckling som då accelererade har förvaltats väl av efterföljande regeringar: Sveriges elproduktion har ökad och vindkraft kan sedan några år byggas utan subventioner. De senaste tolv månaderna var elexporten mer än 30 TWh. De senaste fem åren var den i medeltal 22 TWh/år.

Genom stor export av el till Finland och Litauen har dessa länder sluppit av vara beroende av Ryssland för sin elförsörjning. När detta skrivs svarar import från Sverige för drygt en tredjedel av Finlands elkonsumtion och närmare hälften av Litauens.

Att Sverige har lägst elpris i EU är viktigt. Att man i Sverige kan bygga ut vindkraft billigare än i andra EU-länder är ännu viktigare.

Som ett resultat har Sverige lockat till enorma industriinvesteringar för tillverkning av battericeller, fossilfrittstål, och elektrobränslen. Det blir många, långsiktiga välbetalda industrijobb. Det var idéer som stärkte Sverige och samtidigt hjälpte till att göra Europa mer konkurrenskraftigt, minska klimatutsläppen och visa den ekonomiska fördelen av att reducera beroendet av uran, olja, kol och gas.

EU-kommissionen har försökt styra energiinvesteringarna bort från rysk energi till förnybart. Men, som Greenpeace beskrivit, drev Putin, via företagen Gazprom, Lukoil och Rosatom en framgångsrik kampanj för att också fossil gas och kärnkraft skulle inkluderas i EU:s så kallade taxonomi.

Putins krig mot Ukraina och västliga demokratier gjorde det värre. Han har lyckats bra i USA, där den ryska propagandaapparaten lyckas organisera kravaller och skapa motsättningar. Efter Putins invasion i Ukraina är Europa den viktigare fienden. Det gäller att hindra EU från att bli energioberoende och det gäller att förstöra de demokratiska samtalen så att sakligt sanningssökande ersätts med konflikter och hat också i Europa.

Sverige har blivit särskilt viktigt för Putin därför att vi visat att det går att bli oberoende av rysk energi. Målet är att bromsa utvecklingen av energieffektivisering, vattenkraft, bioenergi, vindkraft och solenergi – de former av förnybar energi som länder i Europa kan använda för att ersätta importen av uran, kol, olja och gas från Ryssland. 

Det är inte fel diskutera problemen med de långsiktigt förnybara energikällorna. När man bygger vattenkraftverk hindras fiskvandring. Om användningen av bioenergi leder till minskade biomassa i skogarna ökar halten koldioxid i atmosfären. Man måste ha sätt att producera el även när det inte blåser och solen samtidigt inte skiner. Pratar man om dessa frågor med ambitionen att förstå vad som är sant och rätt, för att hitta lösningar, är det en bra diskussion.

Men mordhot mot politiker som vill ersätta fossil energi med vindkraft är aktivt stöd för Putins ambition att förstöra demokratin och stoppa energiutvecklingen.

Putin skulle gärna stödja många aktuella förslag. Sänkta energiskatter eller reglerade priser gör att vi konsumerar mer och att priserna stiger på den energi Ryssland exporterar. Hänvisningar till framtida dyr kärnkraft för att stoppa billig och snabbt byggd sol- och vindkraft försenar EU:s oberoende. Idén att Sverige begränsar elexporten så att andra EU-länder får större problem och EU försvagas mot Ryssland. 

De som vill dölja Putins skuld till de höga energipriserna försöker skylla på regeringar, på EU eller på utbyggnaden av förnybar energi. Den internationella energimyndigheten IEA:s chef Fatih Birol besvarade sådan ryktesspridning tidigare i år och skrev: ”Sådana påståenden är minst sagt vilseledande. Det är inte en kris på grund av förnybar eller ren energi, det är en gaspriskris.”

Den kommande vintern behöver EU klara sig med mindre uran och fossila bränslen från Ryssland. Höga priser på energi är ett bra sätt att fördela de krympande resurserna och minska slöseri i EU. Det krävs samtidigt solidariskt stöd till de ekonomiskt svagaste i Sverige och EU. Subventionerad energi däremot, gynnar mest de rikaste.

Att Sverige är Europas största exportör och har lägst elpriser har gjort Sveriges till Putins måltavla. Det naiva stöd han fått bland svenska politiker är skrämmande.