”Det startade efter en SO-lektion där de pratade om olika religioner och vår dotter hade tagit med sig judiska symboler som en chanukkia som hon visade upp”, berättade flickans pappa för tidningen.
”Efter lektionen kom en tjej i en parallellklass fram till en av min dotters kompisar och sa på arabiska: Jag hatar henne och hela hennes äckliga folk.”
Flickan höll det här för sig själv, men det blev mer utstuderat och illvilligt och tärande. Speciellt när konflikten mellan Israel och Palestina gick in i ett nytt skede. Med kriget – det förra – kom fler kränkningar. Till sist brast det. Hon berättade. Familjen reagerade. Larmade till skolan. Polisanmälde för hets mot folkgrupp, något som deras församling gav dem råd och stöd att göra. En rabbin och en imam kom till skolan och höll föreläsning. Skolan kallade in extra resurser. Men på sommarlovet fortsatte trakasserierna. Det tog aldrig slut.
”Ingen ska behöva vara med om detta”, sa flickans mamma till Sydsvenskan.
Antisemitism.
Judehat.
I skolmiljö.
Läraren, som själv kontaktade Dagens ETC, var så förtvivlad. Det gick inte längre att möta vissa elever på samma sätt som tidigare, sa hen.
”Jag har lärt känna dem som oerhört fina, varma individer. Sedan ger de sig på den här flickan med sådant hat, och det är verkligen hat… Då är de förlorade för mig, även om de är barn. Det blir ett avstånd mellan oss.”
Läraren bekräftade det flickans familj berättat, att elever tvingats välja sida. Den som vägrade delta i förföljelsen kunde stämplas som förrädare. Alltså, om du – eller dina föräldrar – kommer från Mellanösterns muslimska länder, och du visar stöd för din vän som råkar vara judinna, riskerar du att själv bli måltavla.
”Jag tror vi måste vara ärliga. Barnen får det här hemifrån, så är det. Det kan inte hålla isär konflikten Israel-Palestina och tjejen som de varit vän med i många år. Det är svårt att bryta.”
Läraren sa den gången:
”Malmö töms på judar, de vågar inte bo kvar. Jag klandrar dem inte.”
Två år senare.
Ett groteskt terrordåd senare.
Mitt under ett krig som sänder svallvågor rakt genom Sverige.
Judiska centralrådet släpper en rapport:
• 91 procent anser att det blivit otryggare att leva med öppen judiskt identitet.
• 57 procent svarar att det inte skulle kännas tryggt att bära Davidsstjärna eller kippa offentligt.
• 86 procent upplever ökad oro för hot och trakasserier.
• 64 procent upplever ökad oro för våld.
• 78 procent tror att tryggheten att leva med öppen judisk identitet i Sverige kommer att försämras kommande åren.
• 80 procent anser att det finns områden i Sverige som är otrygga för en jude, på grund av antisemitism.
• 46 procent har senaste tiden diskuterat att flytta från Sverige.
• 98 procent anger antisemitism som helt dominerande eller bidragande orsak till detta.
Isande läsning.
En erinran om ett klart förvärrat läge.
En sista varning.
Hur gick det för flickan i Malmö?
Hennes familj berättade för Dagens Nyheter att de inte längre kunde bo kvar i Malmö. De skulle emigrera till Israel.
”Jag är svensk i hjärtat och skulle helst bo kvar. Men det finns ingen framtid för oss som judar här i Malmö”, sa flickans mamma.
Jag talar nu med samma lärare igen. Hen är inte kvar på samma skola, men jobbar i Malmö, möter samma problematik. Senaste månaderna har varit svåra att hantera. Mycket svåra.
”Om jag skulle säga till en judisk familj att deras barn skulle vara helt tryggt på min skola? Nej. Jag kan inte göra det.”
Vad måste ske? frågar jag.
”Det kommer att ta tid. Det kommer att krävas integration. Men det måste gå, jag vill tro det. Det är ju barn! De är inte färdiga, de har rörligare intellekt och är mer öppna.”
En strimma hopp.
Och jag skriver som jag gjorde för två år sedan:
Att ge upp om att judar ska kunna leva fullvärdiga liv i Sverige är inte ett alternativ.
Att ge upp om att judar ska kunna leva fullvärdiga liv i Sverige är inte ett alternativ. Tvärtom, det är av yttersta vikt att säkerställa att så kan ske och vi borde prioritera därefter – oavsett kostnader, oavsett hur obekväm diskussionen blir när vi följer antisemitismen ned till dess rotsystem.
