Att miljöprocesser går fortare vore välkommet – inte minst för de som bor i områden där Försvarsmakten verkar. De vill knappast ha långdragna processer hängande över sig i åratal.
Men tyvärr innebär regeringens förslag något helt annat – mindre noggrannhet och mer slarv. Och troligen fler olyckor och utsläpp av farliga kemikalier.
Regeringen kunde ha börjat med att ta reda på varför försvarets miljöprövningar tar tid. Till viss del är det naturligt. Ekosystem är oändligt komplexa och hur de påverkas av soldater, tanks, stridsplan, ammunition och utsläpp av kemikalier reder man inte ut på en eftermiddag.
Men en förutsättningslös utredning hade nog också kommit fram till att det oftast handlar om för få handläggare – på Länsstyrelser, Regeringskansliet och olika myndigheter. (Kanske hade regeringen då istället kunnat tänka om kring de stora nedskärningar de drivit fram i dessa verksamheter.)
En annan sak de hade fått syn på är den omvittnat dåliga kompetensen inom miljöfrågor hos Försvarsmakten. Ett bra exempel är en miljöprövning som tagit över ett decennium. Men de som kritiserar miljöprövningen för senfärdighet glömmer att nämna att det var Försvarsmakten som dröjde sju år med att komma in med en enkel komplettering.
De bristande kompetensen visas ännu mer när när saker gått rejält fel. Utsläppen av PFAS i Kallinge och andra orter är avskräckande exempel. Försvaret har använt brandskum med PFAS och nu kommer människor ha evighetskemikalier i kroppen resten av sina liv. Trots att det fanns gott om varningar om hur farligt ämnet som släpptes ut var. PFAS kan leda till leverskador, förhöjda halter av blodfetter, tarmsjukdomar och sköldkörtelrubbningar. De två mest kända PFAS-ämnena PFOS och PFOA misstänks även för att vara cancerframkallande.
Men istället för att stärka kompetensen inom försvaret och stärka myndigheternas prövningsenheter har regeringen hittat en annan, billigare lösning: att i princip ta bort miljöprövningen överhuvudtaget. Det går förstås snabbare – det får man ändå ge dem.
En ordentlig miljöprövning, där lokalbefolkningen ges en chans att komma med synpunkter, är tänkt att ersättas med en enkel anmälan till till Försvarsinspektören för hälsa och miljö. Försvarsmaktens miljöprocesser ska alltså prövas av – Försvarsmakten. I en ganska summarisk, osjälvständig och enkel procedur.
Effekten kommer troligen bli fler miljöskador, när noggrann miljöprövning ersätts med lite pappersexercis. I sig en slags ekologisk krigsförklaring.
Man vill med förslaget lägga en våt filt över alla dem som kämpar mot försvarets framfart – inte minst Aktion Rädda Vättern, som försöker försvara Sveriges andra största sjö och en dricksvattentäkt för 300 000 människor från att kontamineras med PFAS, bly från ammunition och verksamhet som stör djurlivet.
Men det är inte bara miljön som drabbas.
Man kan nämligen undra vad som händer med försvarsviljan om Försvarsmakten bara kör över lokalbefolkningen runt om i landet. Och vad blir synen på försvaret om fler miljökatastrofer inträffar? Om de farliga utsläpp som hänt i Kallinge, Uppsala, Halmstad och Tullinge sprids till ännu fler platser?
Denna sorglöshet kring miljöpåverkan är uttryck för en mycket gammaldags och omodern syn på försvaret. Allt fler förstår nu att försvar mot en främmande makt och resiliens mot klimatförändringar och miljöhänsyn går hand i hand. Att enbart se till militära hot är alldeles för snäv syn på uppdraget.
Försvaret ska säkra människors och vår naturs säkerhet. Om försvarets verksamhet leder till skador på detsamma, har man per definition misslyckats med sin uppgift. I ett förändrat klimat är just att måna om dricksvattentäkter och andra livsavgörande ekosystemtjänster en av försvarets viktigaste uppgifter. Det är så vi skapar är ett robust samhälle som kan stå pall i kriser.
Det vore fel att dra alla inom Försvarsmkaten över en kam. Det finns många pliktttrogna och bra människor. Men ibland undrar jag om ointresset för miljön inom försvaret handlar om intern kultur (här ska man också minnas alla gånger försvaret helt i onödan sagt nej till vindkraftsparker).
Jag tänker på larmrapporterna om machokultur som kommit från värnpliktiga. Och att försvaret övat med klimataktivister som fiender. Det kan väl inte vara spår av en sådan kultur vi ser här?
På andra håll i världen genomgår militären en stor modernisering. Fler inser att ett modernt försvar måste kunna både skydda miljön, anpassas till ett förändrat klimat och skydda landet från fientliga angrepp.
På de senaste Nato-toppmötena var just ökat fokus på klimatet av de stora ämnena. ”Klimatförändringarna förstärker konflikter. Kamp om begränsade naturresurser kommer att driva fram stora folkförflyttningar. Därför angår det vår säkerhet, därför angår det Nato", sa generalsekreterare Jens Stoltenberg i sitt tal.
Att det civila försvaret bör inriktas på miljöhot var även ett av EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyens huvudbudskap, när hon återvaldes i somras (hon är för övrigt Tysklands tidigare försvarsminister).
Men som så många gånger under den här regeringen hamnar Sverige på efterkälken i klimatfrågor. Kanske blir vi bokstavligt den sista Karolinen – svensk militär en slags "last man standing" för ett försvar som struntar i klimat och miljö.
Jag kan förstå att försvarsmakten tycker miljökrav kan vara jobbiga. Men det är det som utmärker en demokrati – och skiljer oss från diktaturerna. I Putins Ryssland bryr sig inte regimen hur miljön påverkas av arméns övningar. I Sverige måste militären däremot bry sig om alltifrån lokalbefolkningen, affärsliv, människors hälsa och sällsynta fågelarter.
I demokratier samsas och vägs intressen mot varandra. Fattar regeringen och försvaret inte det skjuter man sig rejält i foten. Det är nämligen just det som gör Sverige värt att försvara.
