I slutet av 2017 ska ett förslag läggas fram om hur en höghastighetsjärnväg mellan Stockholm–Göteborg och Stockholm–Malmö kan etableras och finansieras samt kombineras med byggande av 100 000 nya bostäder i (främst) storstadsregionerna. Kommuner, regioner, städer och näringsliv kan vara med och påverka resultatet och i slutändan också finansiera satsningen.

Anledningen till denna satsning är att järnvägens problem är många i dagsläget. Ett av de större är kapacitetsbristen, i synnerhet på södra och västra stambanan. Ett uttalat syfte är att korta restiderna mellan storstäderna för att öka arbetspendlingen.

Örebro län berörs inte av denna satsning, då Stockholm–Göteborg kommer att gå via Östergötland och Jönköping. Överföringen av persontrafik till Ostlänken (via Östergötland) är en del av uppgörelsen kring Citybanan. Vänsterpartiet i Örebro län lyfte detta problem i sin kritik av Citybaneavtalet, där dåvarande landsting och kommunerna i Örebro län var med och medfinansierade.

När dessutom EU:s plan för en nordisk triangel nu har förändrats, det vill säga att ett av triangelbenen är borta (Stockholm–Örebro–Karlstad–Oslo) är risken att Örebro län hamnar helt utanför. Därav Region Örebro läns och Örebro kommuns satsning på snabbtåg Stockholm–Oslo.

Region Örebro län och Mälardalsrådet måste i sitt arbete med att ta fram en ny storregional systemanalys belysa hur Mälardalsregionen kopplas till de framtida höghastighetstågen. 

Ur mitt vänsterperspektiv har jag följande invändningar till Sverigeförhandlingen:

• Hur kommer prioriteringen att bli mellan satsningen på höghastighetsbanorna och de kända eftersatta behoven av underhållet av den befintliga järnvägen, utbyggnaden av stambanorna och den regionala och lokala järnvägen. Ett förbättrat underhåll av den befintliga järnvägen är a och o för att överhuvudtaget kunna öka punktligheten och förtroendet för att åka tåg.
• Behoven för resandet i hela systemet (”hela Sverige ska leva”) måste analyseras för att kunna nå en korrekt bedömning. Det gäller också att analysera att män och kvinnor har olika behov av kollektivt resande.
• Större grad av statlig lånefinansiering för järnvägsbyggande. I dag finns ett stort motstånd från den kommunala och regionala sektorn till kravet om medfinansiering.
• Återreglering – en nödvändighet, därför att järnvägstrafik är ett naturligt monopol, där de olika delarna är intimt förknippade och beroende av varandra för att skapa en fungerande helhet.

Järnvägen är ett viktigt led i omställningen till ett hållbart samhälle där utveckling sker i hela Sverige. Ur det perspektivet är det viktigt att kritiskt granska utredningen av höghastighetstågen, eftersom projektet har ett tydligt traditionellt tillväxtperspektiv, som förstärker urbaniseringen!