Nej, ingen vettig person kan rimligen känna sig bekväm med var svensk samhällsdebatt befinner sig, eller vart den knuffas, eller i vilken förbluffande hastighet det sker. Och ingen vettig kan låta bli att undra: Vad vill borgerlighetens ledarsidor åstadkomma?
Göteborgs-Posten anklagade nyligen Dagens ETC för att inte respektera demokrati, ja, för att praktisera ”diktaturvurm”. Samtidigt bjuder Göteborgs-Posten in Marika Formgren som gästkolumnist på ledarplats. Det är provocerande. Det är ansvarslöst.
Hon har tidigare flyttat mellan olika konservativa medier, självupplevt tystad av en krympande åsiktskorridor och politisk korrekta redaktörer. Hon tycker att gravt rasistiska, extrema sajter som Avpixlat och Fria tider är att betrakta som ”alternativa”. Hon ska snart föreläsa för föreningen Fri folkbildning, startad av Jan Sjunnessons, tidigare chefredaktör för Sverigedemokraternas tidning Samtiden.
Marika Formgren är uppenbarligen en röst som Göteborgs-Posten vill ge fler läsare.
Hennes senaste artikel (1/8) vinglar mellan ämnen, drar fram häpnadsväckande slutsatser ur trollkarlshattar, men i korthet menar Marika Formgren att Sverige sjunker i Pisa-mätningar eftersom ingen längre vill plugga. Barnen har förstörts av ”samhällseliten”. De tuktas av ”genuspedagoger”, ”normkritik” och ”antirasistiska skampålar”. Inte bara tuktas. De tvångsmatas till skam, anser Marika Formgren. I det här landet är det fel att vara heterosexuell, vara stolt över svensk historia och kultur, vara något annat än självhatande.
Marika Formgrens artikel är mycket haveristisk, likaså Göteborgs-Postens beslut att ge den utrymme och spridning. Varför publicera? Det har att göra med en medial utveckling som bland andra Andreas Ekström noterat. Han framför i Journalisten (20/7) att Dagens Industri, Expressen och Göteborgs-Posten gjort betydande hållningsförändringar. Dagens Industri genom att anamma ”Sverigedemokraternas självbeskrivning”. Expressen skickar ”testballonger i migrations- och integrationsfrågan”. Göteborgs-Posten har ”tagit ett steg till höger i så gott som alla frågor”.
Det är befogat att tala om en kursändring, enligt Andreas Ekström. Han tror att dessa tidningars ledartexter ”kommer att bli föremål för framtida forskning när normaliseringen av den främlingsfientliga högerns retorik år 2015 ska undersökas”.
Jag tror att han tror rätt.
Problemformuleringen är att invandring, och invandrare som inte låter sig assimileras av en evig tacksamhetsskuld, utgör ett hot. Mot framtidens välfärd. Mot sammanhållning. Mot inre säkerhet.
Larmet kommer från Sverigedemokraterna, som nu väljer att låta all sin skrämselpropaganda sammanstråla i svepande angrepp mot tiggande EU-migranter.
Larmet kommer även från – och förstärks av – borgerlighetens debattörer.
I början av sommaren (2/7) skrev journalisten Ida Ölmedal en artikel om den förskjutning som skett. Hon berättade om hur det var att arbeta på Dagens Industri före riksdagsvalet. Ledarsidan drev på för generös flyktingpolitik och emot tiggeriförbud. Hon uppmuntrades att skriva sådana artiklar. Men efter valet hände något. Tidningens politiska redaktör PM Nilsson bytte tvärt fot, konstaterar Ida Ölmedal:
”Nu ville han strama åt flyktingpolitiken och propagerade för tiggeriförbud med hänvisning till svenska folksagor. Samtidigt manade han näringslivet att samtala med Sverigedemokraterna för att forma dem i borgerlig riktning.”
Sverigedemokraterna flyttar opinionen, menar Ida Ölmedal.
Just så är det. Den som orkar läsa Marika Formgrens artikel hittar ett övertydligt exempel. Mer skrämmande är den tyngd som uppstår när mer genomtänkta artiklar, eller bara mer subtilt insinuanta artiklar, börjar bilda en deprimerande hög. Det handlar inte om enstaka misstag. Inte heller om enstaka fall av dragning till den främlingsfientliga världen. Det handlar om en trend.
Självklart påverkas samhällsdebatten.
Samtidigt har borgerliga ledarsidor mage att ringakta dem som alltjämt ser Sverigedemokraterna för vad partiet är. Efter manifestationen mot kampanjen i tunnelbanan häcklade Svenska Dagbladets ledarsida om att ”folksamlingar” – de tusentals personer som samlades för att protestera – borde ha tagit en ”intellektuell diskussion” istället för att försöka göra något, ”det är ändå inte på riktigt”, och hade Sverigedemokraterna spridit ”ren rasism” skulle väl fler ha anslutit för att demonstrera, och de som tog sig dit vill helst av allt förvandla sig själva till hjältar: ”Man väljer den lätta vägen.”
Borgerliga tidningars debattörer och publicister kan inte ens förmå sig att säga att Sverigedemokraternas kampanj aldrig borde släppts in av SL och Clear channel. Tvärtom, i allt högre tempo bygger de en ideologisk bro över till Sverigedemokraterna. När de inte är upptagna med att förlöjliga och/eller kompromettera alla som kallar rasism för rasism, och som vägrar acceptera en normalisering.
Ska någons vägval granskas, varför inte börja med det egna?