Alltså ändrade partiet ståndpunkt över en natt. Inte på ett genomtänkt vis, inte av någon riktig inre övertygelse, och bara med taktiska valintressen för ögonen. En övertygelse byttes mot en annan. Tanken att ett Natomedlemskap skulle avgöras i en folkomröstning betraktades som mer eller mindre vansinnig.

Svenska folket fick aldrig någon genomgripande debatt om Nato och, som sagt, jag tror inte att väljarna heller ville ha det. Ett enormt känslosvall, utlöst av den ryska aggressionen, avgjorde hela saken. Det känslosvallet var verkligen begripligt, men faktum är att Natofrågan på allvar aldrig diskuterades. Ett stort hål finns därmed i svensk politiskt medvetande. 

Att Sverige vid ett medlemskap plötsligt ingår i en kärnvapenallians blev aldrig någon stor fråga. Under kommande år, när också Kina uppstiger som en väldig kärnvapenmakt, har nedrustningskraven därmed försvagats. Överhuvudtaget exploderar sedan en tid den militära upprustningen i världen, vilket både gör världen farligare och tar enorma resurser från satsningar på grön omställning och välfärd. Att få loss pengar till förvaret är oändligt mycket lättare än att skjuta till resurser till välfärden i kommunerna. 

På ett annat plan var ett kommande Natomedlemskap mindre dramatiskt. Sverige var redan halvvägs inne i organisationen med de avtal som under åren skrivits med militäralliansen och stora militärövningar har genomförts. Själv brukade jag säga, att frågan inte är när vi ska med i Nato, utan när vi ska lämna Nato. 

Natoprocessen därefter blev inte som politikerna hoppades. Svenska politiker tvingades i ett och ett halvt år förnedra sig och be på sina bara ben till de auktoritära ledarna i Ungern och framförallt Turkiet. Nu kanske det lossnar när Erdogan överlämnat frågan till det turkiska parlamentet. Men det är knappast de svenska politikernas böner som påverkat, utan inflytandet från det USA varifrån Erdogan vill köpa stridsplan. 

Istället för att sörja det Natomedlemskap som förr eller senare kommer, är det nödvändigt att hålla alliansfrihetens ideal levande i diskussionen, även om de nu framstår som smått utopiska. Vi måste få klart för oss vad som faktiskt gått förlorat när den övergivits. 

När Sverige ansluter till det stora militärblocket Nato blir bilden i världen en annan av detta land. Vi kommer inte längre att förknippas med fred och nedrustning på samma sätt. Sedan en moderatledd regering bildades med hjälp av ett högerextremt parti, är Sveriges anseende dessutom redan i nedåtgående. Sittande regering har också redan krympt all utrikespolitik till enbart europeiska horisonter. I konflikten mellan Israel och Hamas tar regeringen en mycket tydlig proisraelisk hållning och blundar för de krigsbrott som israelisk militär nu begår på Gaza mot palestinska civila. 

Så som världen ser ut skulle det behövas fler länder som står utanför de stora militärmakterna, Ryssland, Kina, USA. Ju färre alliansfria länder, desto mer riskerar spänningarna att ytterligare öka i världen och ju svårare blir det med alla slags diplomatiska samtal. Det svenska Natomedlemskapet menar jag bidrar till det mörker som sänkt sig över världen. 

I den debatt som uteblev kring ett svenskt Natomedlemskap mörkades mer eller mindre också det faktum att USA kommer att få militärbaser i Sverige. Och inte bara det. Amerikanska militärer kommer på svensk mark att lyda under amerikanska lagar, inte svenska. Vad betyder det? Teoretiskt innebär det att Sveriges självständighet minskas. I praktiken kan det innebära att eventuella brott som begås av amerikanska soldater eller officerare på svensk mark inte underställs svensk rätt. 

Sådant hade behövt diskuteras innan ett Natomedlemskap blev så självklart, liksom det dystra faktum att det är en kärnvapenallians Sverige kommer att äntra.