Solidaritet! Ordet är grundval i flera politiska partiers ideologiska fundament, inte minst i den gröna ideologin. När sociala medier under de senaste månaderna har flödat över av rapportering från gruvkonflikterna i Gállok (Kallak) och i Rönnbäcken slår det rakt in i hjärtat. Att se gröna vänner kämpa för det som är vår ideologiska kärna påminner bryskt om nödvändigheten i att arbeta politiskt för dessa värden. Solidaritet med djur, natur och det ekologiska systemet; solidaritet med världens alla människor; solidaritet med kommande generationer.
Därför vill jag skriva om exemplet Gállok utanför Jokkmokk. Där avser det engelskägda gruvbolaget Jokkmokk Iron Mines att klyva markerna i Jåhkågasska sameby i två separata delar. Området ligger långt bort från Örebro rent geografiskt, men borde ligga nära oss i den lokala debatten. Nyligen beslutade Sveriges alliansregering att riksintresset för mineralutvinning skall ges företräde framför riksintresset för rennäringen där dessa intressen kolliderar. Det är ett beslut som har fått ett enhälligt Sameting att protestera kraftfullt mot regeringens svek mot den grundlagsskyddade rennäringen, kärnan i den samiska identiteten.
Samerna är sedan 1977 uttalat erkända som ursprungsfolk av riksdagen. Det innebär att samerna utgör en etnisk minoritet i Sverige med en särskild ställning gentemot både majoritetsbefolkning och andra minoritetsgrupper i Sverige. Renskötselområdet täcker en tredjedel av Sveriges yta och rätten att bedriva renskötsel tillhör den samiska befolkningen enligt urminnes hävd.
ILO:s konvention nr 169, Indigenous and Tribal Peoples Convention, handlar om att FN:s rättighetsprinciper ska gälla för ursprungsbefolkningar. Bland annat handlar konventionen om urbefolkningars sedvanerätt, landrättigheter, egendomsrätt samt om deras rätt att bli rådfrågade vid olika beslut. I Norden har Sverige inte, till skillnad från Norge och Danmark, ratificerat konventionen utan i stället genom utredning på utredning förhalat samernas rätt till mark. Medan finska regeringen har meddelat att ILO 169 ska ratificeras i Finland under 2015, är Sverige ensamt i Skandinavien om att vägra erkänna att FN:s mänskliga rättigheter ska gälla för vår egen urbefolkning.
”Gruvboomen" bekostas socialt, kulturellt, ekologiskt och ekonomiskt av lokalsamhället, medan vinsterna försvinner därifrån”, skriver företrädare från S, V och MP i Svenska Dagbladet den 6 september och kräver en ny minerrallagstiftning som inför en miljöfond för att återuppbygga de områden som ödeläggs genom gruvbrytningen.
Enligt grundskolans styrdokument är det svenska kommuners och skolans skyldigheter att ansvara för att varje elev har kunskaper om de nationella minoriteterna. Man har även i uppdrag att skydda och främja de nationella minoritetsspråken och främja de nationella minoriteternas möjlighet att behålla och utveckla sin kultur i Sverige. Hur många skolor i Örebro län har tagit fasta på det? Var är det Sverige som värnar om mänskliga rättigheter för alla svenska medborgare? Var är solidariteten?
Konflikten om den planerade gruvan på renbetesmark berör så många aspekter av politik. Det är långt mycket mer än en gruvkonflikt och långt mycket mer än en miljöfråga eller Norrlandsfråga. När svensk polis släpar bort en 80-årig renskötare från sitt land, handlar det om långt mer än en ordinär polisinsats mot aktivister. Hur många medborgare i Sverige förstår den egentliga innebörden i att svensk statsmakt släpar bort ursprungsbefolkningen från mark som de nyttjar genom urminnes hävd? Det handlar om nutida yttringar av kolonialism, en stats negligerande av mänskliga rättigheter och ett synsätt där kortsiktig ekonomisk vinst värderas högre än natur, kultur och långsiktigt hållbar näringsverksamhet. Konflikten berör hela det Sverige som säger sig kämpa för solidaritet och mänskliga rättigheter.
Emma Ode
