landet fram i tung blötsnö.

Himlarna igenmurade.

Fyrverkerierna över isen

orkade inte långt och lyste spöklikt upp

det övergivna huset vid älven.

Sverige, Sverige:

förbindelserna med Vintergatan

är för närvarande avskurna.

På nätterna skäller hundarna

i djupaste ovisshet rakt ut i mörkret.

Jag har lyssnat till dem och delat

deras stora vilsenhet.

Vaknade sent det nya året, som alltid.

Drömde att vi var befriade,

en enorm sol rullade

genom natten men jag vet inte om

den brände sönder allt i sin väg

eller värmde oss till liv.

Sverige, Sverige:

Jag har sett den trettioåriga

nyliberala vågen

möta den femton år långa vågen

av konservatism och förvandla ett folk

till nästintill oigenkännelighet:

Jag går sedan länge i ett land som är

mer höger än vänster,

mer privatiserat än gemensamt

och jag ser det krympa ner

till en förbannad nations storlek:

Sverige, Sverige, jag ropar det som

en besverigelse, jag ropar det

från moskéer och kyrkor,

synagogor och tempel:

Vi har blivit nationella och konservativa.

Men Sverige är ett land

som blivit mer höger än vänster

inte på grund av övertygelse

utan på grund av apati:

Den solidaritet vi avstår från

definierar oss och formar oss

lika djupt solidariteten själv.

Jag tror att Sverige är ett land

som längtar efter något att tro på,

ett uppbrott, en gemensam uppgift

här och i världen.

Sverige, Sverige:

jag har under min livstid

sett dina politiker krympa

till dockor av plast

dansande i nästan osynliga trådar,

ett virrvarr av hemliga linor från Wall Street

till Hongkong, från Frankfurt till Bryssel.

Inte för att politikerna blivit sämre

utan för att de rörelser

som gav dem deras liv

har krympt och gjort

dem så underligt ensamma:

Vi har de politiker vi förtjänar.

Det enda jag vet är till slut detta:

Inga politiker ska förändra detta land,

inga mediala utspel kommer att göra det,

bara sociala rörelser kan förändra ett land,

bara gräset kan bära himlen.

Sverige, Sverige:

Radikalerna skäller i natten.

De känner vittringen av hopp

och kommer alltid att göra det

därför att själva definitionen av hopp

är att vi hör varandra

rakt genom mörkret.

Och solen rullar genom drömmen.