BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Sverige under Annie Lööf. Hemska, hemska, tanke.
Med Annie Lööf och Centerpartiet vid makten kan vi hälsa hem. Vi vanliga människor alltså, arbetare. De allra flesta.

Centerpartiet är ett extremistparti i arbetsmarknadspolitiken. Hur trött politik man än tycker att Moderaterna och kompani har finns det knappast något parti som går så långt i sitt förakt mot vanliga arbetare som Centerpartiet gör.

Partiets arbetstagarfientliga linje innehåller som exempel paradfrågan om sänkta ingångslöner för stora grupper och klassiker som uppluckringar av lagen om anställningsskydd, bidragsregn över arbetsgivare som inte får dåliga affärer att gå ihop själva, nedmontering av arbetsmiljöarbetet och arbetsmiljöverket, sänkta socialförsäkringsavgifter och intrång på föreningsrätten genom att förbjuda fackföreningar att tycka saker om politiken – hur mycket den än påverkar föreningsmedlemmarna. Det verkar däremot föga förvånande vara helt okej för arbetsgivarorganisationer att tycka till om och påverka politiska frågor, åt sitt håll.
Eller centerns håll. Det där har en tendens att glida ihop.

Vidare menar man att arbetsrätten är förlegad och att arbetsmarknaden istället fritt ska regleras på arbetsplatserna mellan arbetstagare och arbetsgivare och mellan fack och arbetsgivarorganisationer, som om det handlade om jämbördiga parter.

Vilket det givetvis inte gör. Och det hela lämnar överlag Sveriges arbetstagare, som inte alls har samma förutsättningar som arbetsgivarna, i en potentiellt mycket utsatt sits. Eller möjlighet – som Annie Lööf säkert skulle uttrycka det.

Centerpartiet är ett förhållandevis litet parti i förhållande till sin faktiska makt. Man har skickligt lyckats placera ut framstående centerpartister på toppositioner i vitala delar av arbetsmarknaden för att driva partiets linje även när man inte når framgång genom riksdagen.

Ingen behöver alltså ens vänta på att få en liten naggande försmak för hur arbetsmarknaden skulle bli med Annie Lööf och centerns politik.

Det är ju bara att titta på hur Almega driver det här årets avtalsrörelse, så börjar det brännas. Almega, som är ansvariga för en stor majoritet av avtalsrörelsens alla varsel, med före detta centerpartistiske ministern Anna-Karin Hatt som befäl.

Och i restaurangbranschens arbetsgivarorganisation, som var en av de första att tvinga fram strejkvarsel i årets avtalsrörelse i kampen mot lågavlönade arbetare, sitter Maud Olofsson, före detta partiledare, och styr.

Hotell- och restaurangbranschen är en riktig favorit för Centerpartiet. Här finns många så kallade småföretagare, även om de har uppemot 50 anställda.

Var tionde arbetsgivare i branschen är beroende av bidrag, eller peng som partiet brukar vilja kalla det, från arbetsförmedlingen för att ens kunna få verksamheten att gå ihop och så var det ju det där med restaurangmomsen också.

Den som var så hög så alla stackars strävsamma krögare var på vippen att ge upp och som halverades efter en lång C-kampanj men inte skapade några nya jobb ändå och var jättedyr för skattebetalarna.

I veckan tvingades Hotell- och restaurangfacket varsla om strejk på statens fyra kasinon, Casino Cosmopol, för att få till löneökningar på märket efter att – vilka annars – Almega kräver förändringar i andra villkor i kollektivavtalet.

Man behöver knappast vara raketforskare för att begripa att förändringar är lika med försämringar och i det här fallet är handlar det bland annat om att de anställda inte längre ska kunna se på sina scheman vilken tid deras obetalda lunchrast ligger.

En liten fråga kan tyckas, men i ett större perspektiv handlar allt om att antingen försämra och plocka bort villkor och rättigheter, alternativt minska eller ta bort möjligheterna till inflytande på arbetsplatsen.

Sådana grepp har vi sett otaliga gånger under året. Facket gör sitt och kräver löneökningar i nivå med det redan i princip överenskomna märket och Almega kräver helt andra saker i byte.

Uppluckringar av anställningsskyddet, försämringar av schemaläggning, lönesänkningar och ännu större möjligheter för arbetsgivarna att ensidigt besluta över och ändra saker som rör arbetstagarnas absoluta rättigheter.

Centerns linje är, rakt igenom, förmedlad genom arbetsgivarorganisationer. Och en riktig mardröm för alla arbetstagare i det här landet.